Tårarnas gåva

1 Mack 2:15–29, Ps 50, Luk 19:41–44

Fader, du alla goda gåvors givare, som låter vår glädje bli fullkomlig om vi tjänar endast dig, låt det vara vår högsta lycka att älska och tillbe dig.

Vi ber om tårarnas gåva, att den helige Ande ska fukta oss med sin dagg så att vi inte torkar ut, så att våra hårda och trånga hjärtan mjuknar och vidgas.

Den första läsningen handlar om att ivra för lagen och stödja förbundet vilket personifieras i Mattatias och hans söners kamp för sin judiska tro och sitt folk. Deras iver inspirerade andra, så att ”många som längtade efter rättfärdighet och rättvisa drog då ut i öknen för att bosätta sig där”.

Andra är beroende av vår iver och hängivenhet. Även om vi inte kan se på vilket sätt vi skulle kunna inspirera andra så är det en del av vår tro, att leva inriktade mot det himmelska målet och vandra framåt med hela vår person och hela vårt liv, så att andra kan följa efter, eller följa med oss.

I detta finns en aspekt av medlidande, att göra något för andra, för sitt folk, att gråta med dem som gråter. Jesus började gråta när han såg Jerusalem: ”Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred! Men nu är det fördolt för dig”. Ofta är det fördolt för oss, tiden för Guds besök, vi förstår inte att tiden är inne för Guds besök. Tiden är alltid är inne, ingen tidpunkt eller plats är utanför Gud, han är där innan vi börjar tänka på honom, innan vi börjar be, innan vi överhuvudtaget blev till.

Jesus grät tre gånger: vid Lasaros grav, över staden Jerusalem och slutligen på korset. Det är ett mysterium att växa in i: att genom tårarnas gåva förenas med Kristi tårar, de hälsosamma och livgivande tårarna. Kyrkofäderna liknar det vid ett dop, ett tårarnas dop, en ny födelse, som ger människan livet tillbaka. Sådana tårar tvättar ögonen rena, så att man ser klart. Hjärtat blir en källa, ett kärlekens tillflöde. För den människa som fått en skymt av Guds vilja, hans plan och hans försyn väcks en sorg och en längtan efter fullheten, efter enheten, efter saligheten. Tårarna visar att vårt hjärta blivit träffat av kärleken, hjärtat har genomborrats och det tar sig uttryck i tårar. En gråt från Gud, i Gud, med Gud, tårar som han torkar från våra ögon. Redan sorgen kallar Jesus salig, och denna sorg måste hållas vid liv, den får inte kallna eller torka ut. Därför ber vi om tårarnas gåva, för att förbli vid källan, för att förbli nära den gråtande Jesus.