”Se på den som ser dig”

Gud, utan vilken vi inget förmår, du vårt hopp och vår styrka, skänk oss Andens kraft, så att vi följer dina bud och ärar dig i tanke, ord och gärning.

2 Kung 2:1, 6–14, Matt 6:1–6, 16–18

Jesus talar om Fadern "som ser i det fördolda”, och upprepar det tre gånger. ”Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig”. Du är sedd av Gud, som är den seende Guden, och du är kallad att leva ditt liv inför honom, inte inför människorna. Det handlar om att, som S:t Augustinus säger, ”se på den som ser dig” (videntem videre). Sören Kierkegaard skriver i "Kärlekens gärningar” (1847) att Gud uppfostrar med ögonen. Ja, han styr hela världen och uppfostrar alla människor genom sin blick. ”Ty vad är samvetet? Det är Gud, som ser på en människa, så att människan nu i allt måste se på honom.”

Och ”Gud ser lika på alla, han är helt det som du endast till en del vill göra honom till”. Vi har ofta en sagoliknande och barnslig föreställning om kärleken, men som Kierkegaard säger är Gud ”lika för lika”: ”hans kärlek är den största mildhet och den största stränghet” […] ”Se, detta är enheten av stränghet och mildhet. Detta att du i allt förhåller dig till Gud är den största mildhet och den största stränghet.” ”Evangeliet vill icke frälsa dig genom stränghet, utan genom mildhet. Men denna mildhet vill frälsa dig, den vill icke bedraga dig, därför finns strängheten i den.”

Som S:ta Teresa av Jesus skriver: ”Vi behöver inte höja rösten för att tala med honom” (FV 29,5). Han tar aldrig sin blick ifrån dig (FV 26,3). ”Om möjligt är bör vi ägna oss åt att se på honom som ser på oss, bli kvar hos honom, tala med honom, be till honom, ödmjuka oss inför honom, ha vår glädje i honom” (Liv 13,22). Vila dig under hans kärleksfulla blick, förbli i hans kärlek, låt dig älskas av honom.

Därför övar vi oss i en enkel kärleksfull uppmärksamhet på Kristus, i att vara i Jesu närvaro, i Jesu sällskap. Jag blir vad jag är, eftersom Jesus ser på mig med sin kärlek och omtänksamhet. Teresa betonar mycket starkt Jesu blick. Detsamma ser vi i evangeliet. Jesus ser på en människa och bara det förändrar henne.

Kanske ser vi bön och kontemplation som ett sätt att betrakta Jesus. Men egentligen är det är han som betraktar oss. Detta perspektiv kan förändra allt, att bönen i första hand är hans handlande i mig, hans tilltal till mig. Det är Du som kommer in i mitt liv. Det är Du som ser på mig. Det är Du som talar till mig. Det är Du som visar mig Din kärlek. Gud är den handlande i bönen. Jag låter det bara ske. Det vi tar emot i bönen utgör vår delaktighet i hans mysterium och i hans verklighet.