En tänkt Gud försvinner mycket fort men den äkta och sanne Guden försvinner aldrig

Apg 5:27–32, 40b–41, Upp 5:11–14, Joh 21:1–19

Helige Gud, genom påskens mysterium blir din kyrka ständigt ung på nytt. Låt vår härlighet som dina barn ge oss osvikligt hopp i väntan på uppståndelsens dag, då allt förvandlas och förnyas.

Jesus uppenbarar sig för sina lärjungar på den första dagen i veckan, samma veckodag som han uppstod från de döda och samma veckodag som han sände den helige Ande till dem på Pingstdagen. Söndagen är det särskilda mötet med Herren, den uppståndne, då han verkligen ger sig till känna för oss.

Mäster Eckhart säger att en tänkt Gud försvinner mycket fort men att den äkta och sanne Guden aldrig försvinner. Det finns något djupare än det vi kan fånga in med våra tankar. Inte heller är vår bön en tankeverksamhet. S:ta Teresa av Jesus undervisar oss om att bönen mer har att göra med vårt minne. Minnet är något djupare, ett metafysiskt minne, en erinran om att vi är skapade till Guds avbild och hör ihop med honom. Någonting av den djupa insikten finns kvar i människan. Som kristna är vi dessutom infogade i Kristi mysterium. Hans död och uppståndelse, påskens mysterium har blivit vår innersta identitet. Vårt minne har fyllts med ett minne av Kristusmysteriet, och det är något som ligger mycket djupare än alla tankar och begrepp.

Det gör att vi kan ana att det vi lider inte bara är något likgiltigt och smärtsamt, utan det är något som förenar oss med Kristus. Det som fyller oss med glädje, är inte bara en känsla utan en försmak av den eviga lycksaligheten. Det är en insikt i tillvarons djupdimension. Minnet riktar oss alltså inte bakåt utan framåt mot, evigheten. Vi kommer från Gud, vi är på väg med Gud och vi går till Gud. Han är horisonten i allt det som sker. Vår historia är frälsningshistoria. Därför är bönen så viktig, där återfinner vi ständigt vår grund i Kristi frälsningsmysterium, den ständiga föreningen med Kristus. Livet blir en enkel kärleksfull uppmärksamhet på Kristus, då vi vill vara i hans närvaro, i hans sällskap.

Vi är i Jesu kärleksfulla blick, Gud har vänt till sin blick till oss, och vi övar oss i att bara vara i denna djupa förening med honom. Så kan vi alltid och överallt erfara Gud, han är inte utanför utan i det som vi är, han är mitt minne, min horisont. Vi är så djupt förenade i honom att vi inte kan tänka oss själva utan honom. Så ser Jesus på en människa och bara det förändrar henne, som med Petrus. Han ser på oss, så börjar ett nytt kapitel för Petrus och för oss. Det är ett nytt sätt att leva och vara, då vi överlåter allt till Herren, som ett kärlekens gensvar, då vi förblir i Jesu sällskap, i hans blick, i hans kärlek.