Liturgin är ett trinitariskt mysterium

Gud, utan vilken vi inget förmår, du vårt hopp och vår styrka, skänk oss Andens kraft, så att vi följer dina bud och ärar dig i tanke, ord och gärning.

Syr 48:1–14, Ps 97, Matt 6:7–15

Sonen är vägen till Fadern. Han lär oss att be till Fadern, i den helige Ande: ”inled oss icke i frestelse.” Det är den helige Ande som hjälper oss att skilja mellan prövningen, som är nödvändig för vår inre människas tillväxt, och frestelsen, som leder till synd och död. Den helige Ande hjälper oss också att genomskåda frestelsens lögnaktighet. Endast skenbart är frestelsens föremål ”gott, en lust för ögonen och ljuvligt” (1 Mos 3:6), i själva verket är frestelsernas frukt döden.

Kanske är det också en frestelse att rabbla tomma ord när vi ber, som Jesus talar om i dag. Vi ska inte pladdra, på grekiska βατταλογήσητε, och inte använda många ord, πολυλογίᾳ, utan vi ska be: ”Fader vår, som är i himlen”.

Det är viktigt med tystnaden och tomheten, eftersom vi endast kan stå inför Gud med tomma händer. Därför behöver vi upptäcka och bejaka vår egen tomhet: lägga märke till när vi talar tomma ord, när vi frestas att pladdra, sysslar med det Jesus kallar ”polylogia”, mångordighet.

Bakom de många orden finns en tomhet som behöver bejakas i tystnad. Det är just detta vi gör i liturgin, här tystnar våra egna ord och ur denna tystnad föds Guds ord fram. I liturgin finns inga några tomma ord, ingen ”polylogia”, inget pladdrande, för här talar Gud utan att bryta stillheten, i en stillhet som är full av alla ords fullhet, genomträngd av Guds närvaro. I liturgin förs vi bort från de tomma orden, till att upptäcka den fullhet som endast finns hos Fadern, och i vår relation till Fadern.

Liturgin förbereder och förvandlar oss så att vi kan resa oss upp, som ett gemensamt Guds folk, och på Jesu befallning be: ”Fader vår, som är i himmelen”. Mässan är detta trinitariska mysterium. Anden ger oss Sonen och Sonen ger oss Anden och infogar oss i sin intima relation med Fadern. Fadern är ursprunget och målet, han som ger oss både Sonen och Anden, den fullkomliga fullhet som fyller all vår tomhet, med liv, glädje och frid.

Porten in till livet i Fadern är Kristi reella närvaro i Eukaristin, genom den dubbla förvandlingen, av brödet och av oss. Fadern är ursprunget och målet, den som ger oss både Sonen och Anden, vårt eviga hem och fullheten som fyller all vår tomhet.