Kristi födelses högtid närmar sig

Mal 3:1–4,23–24, Ps 25, Luk 1:57–66

Allsmäktige evige Gud, inför Kristi födelses högtid ber vi, dina ovärdiga tjänare, om all nåd och barmhärtighet från honom, ditt Ord, som i jungfrun Maria blev människa och ville bo ibland oss.

S:t Bonaventura skriver i sin lukaskommentar att man prisade Gud för förelöparens födelse snarare än för hans konception, till skillnad från Frälsaren som prisades både före och efter sin födelse.

Tre saker lyfts fram i dagens evangelium: det första är att en ofruktsam kvinna föder ett barn.”För Elisabet var tiden inne att föda.” Tiden var inne, det var en passande tid, den tid som ängeln sagt till Sakarias: ”Ängeln svarade honom: ”Jag är Gabriel som står vid Guds tron, och jag är utsänd för att tala till dig och ge dig detta glädjebud. Men du skall bli stum och inte kunna tala förrän den dag då detta sker, eftersom du inte trodde på mina ord, som skall gå i uppfyllelse när tiden är inne” (Luk 1:19–20). För Gud och i Gud är tiden alltid inne, det är för oss en övning i att låta vår tid få vara i Gud, så att all vår tid alltid blir inne. Här finns den sanna glädjen, alla gladde sig med Elisabet, för Herren hade visat henne så stor barmhärtighet.

Det andra är att barnet blev omskuret på åttonde dagen och han får ett namn. Först ett namn enligt blodsband, sedan ett namn som modern får uppenbarat för sig och till sist genom faderns bekräftelse. S:t Ambrosius säger att Elisabet hade lärt sig genom profetians Ande det som hon inte lärt sig av sin man. Eftersom hon hade blivit havande trots sin ofruktsamhet skulle barnet inte kallas som sin far utan med namnet Johannes, nådens gåva. Denne som föddes på ett nytt sätt skulle få ett nytt namn. Sedan bekräftar Sakarias att hans namn är Johannes. Alla förundrades över att modern och fadern var så överens, på ett så mysteriöst sätt, på liknande sätt var också Josef och Maria överens om namnet Jesus.

Det tredje är att den prästerliga munnen öppnas: ”Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud”. Efter att den ofruktsamma fött ett barn, barnet omskars och fick ett namn, så öppnas prästens mun, enligt vad ängeln hade sagt. Det skedde omedelbart och medan han talade och prisade Gud greps folket av fruktan, av vördnad som kommer i mötet det heliga, där talet och tystnaden är ett.

Så sägs det om Johannes Döparen: ”Herrens hand var med honom.” Herrens hand, Herrens finger, Herrens arm, det är den helige Ande som verkar i Johannes Döparen, men som också verkar i oss genom vår sakramentala förening med Jesus Kristus,  han som är ”Immanuel, Gud med oss”, han som ger oss sin Ande, som vår Hjälpare och vägledare, så att Herrens hand också är med oss.

I adventstidens sista O-antifon vänder vi vårt ”O” till ”Immanuel, Gud med oss”. På Faderns uppdrag sändes Sonen att bli människa genom den helige Ande i jungfru Maria. Inkarnationen är Treenighetens verk i en ung flickas liv, och så kan jungfru Maria föda den som är Immanuel, Gud med oss. Inkarnationen fortsätter sedan i den stridande Kyrkan på jorden genom sakramenten i gemenskap med den segrande kyrkan i himlen, och drar oss tillbaka till Fadern, i Sonen genom den helige Ande.

O Immanuel, vår Konung med den nya lagen,

du frälsare som folken längtat efter:

kom och fräls oss, Herre, vår Gud.