Dan 7:13–14, Upp 1:5–8, Joh 18:33b–37

Allsmäktige, evige Gud, som i din älskade Son, världsalltets konung, har velat sammanfatta allt, låt hela skapelsen, befriad från tomhetens välde, tjäna ditt majestät och utan ände lova dig.

Denna sista söndag under det liturgiska året är tillägnad Kristus, världsalltets Konung, historiens Herre, domare och alltings sammanfattning. Han har gjort oss till ett kungadöme, till präster åt sin Gud och Fader, så att vi regerar över oss själva och över världen genom att alltid och överallt vittna för sanningen.

Jesus poängterar att hans rike inte hör till denna världen, hans rike är av annat slag. Vi ser det i dag genom att han som är universums konung, konung över allt och alla, låter sig bli dömd av sina egna skapade varelser. Kristi kärlek till oss är så oändlig att han låter oss döma honom och placera honom där vi vill, till och med på korset. På det viset vi var och en som Pilatus i evangeliet, det är vi som dömer Jesus, vi förkastar eller accepterar honom, vi väljer sanningen eller lögnen. Jesus överlämnar sig åt oss och accepterar vår dom över honom i detta liv. Men hans rike är inte av denna värld, utan av den kommande, och därför påverkar vår dom över Jesus i detta liv hans dom över oss i nästa. Så frågan är om det finns plats för Jesus i mitt rike, i min värld, i min agenda?

Jesus avslöjar själva anledningen till att han blev människa: ”Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen.” Vi brukar säga att alla har sin egen sanning, men i Jesus möter vi en absolut sanning, sanningen personifierad när den ställs inför denna världens makter, som en maktlös fånge vars enda vapen var detta enda: sanningen. Denna sanning rubbar Pilatus cirklar eftersom han ställs inför en som har den verkliga makten och som han måste lita på, tro på, som ett frivilligt svar på sanningen, om allt. Tron är att tillåta sanningen, Jesus Kristus, att vara kung i mitt liv, att låta allt i mitt liv styras utifrån honom, och att han får döma mig efter sanningen. Så kan sanningen vara det perspektiv genom vilken jag förstår mitt liv, och det som förvandlar mig, och gör mitt liv samstämmigt med Guds vilja.

Sanningen är varken relativ eller abstrakt utan hör samman med livet och den mänskliga livsvägen, vår verklighet, vår existens. Ibland kan sanningen verka omöjlig men då gäller det återigen att se på Jesus. Inför oss står fortfarande den till synes maktlöse och vittnar om sanningen. Han har bara ett vapen, sanningen. I övrigt kan han avvisas, föraktas och bortförklaras. Den sanning han vittnar om är av ett annat slag: och just därför är denna sanning vårt hopp, vår enda tröst, det enda verkningsfulla botemedlet mot tomheten och all förtvivlan.