Hes 2:8–3:4, Ps 119, Matt 18:1–5,10,12–14
Allsmäktige, evige Gud, vi vågar kalla dig Fader, ty du har gjort oss till dina barn och sänt din Sons Ande in i våra hjärtan. Låt oss växa i vårt andliga liv och en gång ta vår arvslott i besittning.
Vi är Guds älskade barn, Faderns barn, den allra viktigaste relationen, hela tillvarons grundrelation. Jesus talar om barnet som en modell eller ett mönster för den upprättade fria människan. Ingenting kan jämföras med detta, att vara Faderns barn.
På ett naturligt plan är allt skapat Faderns barn, alla ting är vår syster och vår broder, som S:t Francsikus av Assisi säger. Men Gud vill komma oss ännu närmare så att vi också får erfara det liv som pulserar mellan Fadern, Sonen och den helige Ande. Därför blir Gud ett människobarn i Guds Son Jesus Kristus. På detta nådens plan blir vi söner i Sonen, en dimension och ett mysterium som endast kan närma oss om vi kommer nära Jesus.
För den heliga Klara av Assisi var det barnet Jesus som var centralt, den som hon såg i många syner. När hon lyssnade på predikningar kunde hon se barnet som stod mitt mellan predikanten och henne, och höra rösten: “Jag är mitt ibland er”.
Gud gör sig så liten att vi kan ta emot honom. Här i Mässan böjer Gud sig ner till vår nivå, i ett litet bröd, som innehåller all ljuvlighet. Det största i det minsta, den franciskanska spiritualitetens kärna och hemlighet. Hon skriver: “Salig är den som får delta i den heliga måltiden och med hela sitt hjärta hålla fast vid honom vars skönhet utan ände beundras av de saliga härskarorna i himlen… Han är utstrålningen av det eviga ljuset och en spegel utan fläck. Se in i denna spegel varje dag, du Jesu Kristi brud, och spegla ditt ansikte ständigt i den… I denna spegelbild lyser salig fattigdom, helig ödmjukhet och outsäglig kärlek, detta som du med Guds nåd skall kunna betrakta genom denna spegel. Tänk på upprinnelsen till denna spegelbild, fattigdomen som lades i en krubba och sveptes i lindor. Förunderliga ödmjukhet, underbara fattigdom. Änglarnas Konung, himlens och jorden Herre läggs i en krubba” (s. 130-132).”
För S:ta Klara handlar det om att vara nära barnet Jesus liksom jungfru Maria, att fästa hela vårt hjärta vid honom: ”Då omsluter du honom, genom vilken både du och allt annat blir omslutet” (s. 124–125). Det är endast en troende själ som kan bära honom, eftersom ingenting annat i skapelsen kan rymma Skaparen: ”endast den troendes själ kan vara hans boning och säte, och detta endast genom kärleken”.