Gal 3:1–5 och Luk 11:5–13

Allsmäktige, evige Gud, din kärlek övergår allt vad vi kan kräva eller önska. Omslut oss med din barmhärtighet: förlåt oss allt som tynger samvetet, och ge oss också det vi inte vågar be om.

”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas”. Gåvan är alltid större än den ansträngning vi gör för att be, för att söka, för att bulta, för att lyda Kristus. Det är livsnödvändigt att be, söka, bulta och att lyda men gåvan är ändå något annat och något mycket mer: inte en lön för vår möda, inte en kompensation för våra utlägg, utan Faderns gåva till sina barn. Fadern ger helig Ande åt dem som ber honom, den som ber honom ska fritt få dricka av livets vatten.

Våra mänskliga ansträngningar behöver förenas med Guds nåd, öppnas för Guds mysterium. Tystnad, ensamhet, stillhet och bön samverkar med arbetet och gemenskapen, till en helhet, ett helt liv. Om mitt liv bygger på mina egna ansträngningar är det ett delat liv, ett halvhjärtat liv, låst och instängt. Det är helt annorlunda med ett liv som öppnar sig för Faderns gåva i Jesus Kristus, den helige Ande. Gåvan är allt: upprättelse, helande, frihet, barnaskap, gudomliggörelse, att förberedas för det himmelska livet.

Gåvan är sakramental och eukaristisk. Det är detta aposteln Aposteln Paulus skriver om som något vi tar emot i och med en tro som lyssnar, då Gud ger oss Anden och utför kraftgärningar i våra liv. Andens gåva ges sakramentalt och i Eukaristin och det är Guds verk som vi endast kan ta emot genom ett trons lyssnande. Paulus menar att vi är dårar om vi tror att det finns något större än den gåva Gud ger, att vi själva, vår vilja och våra handlingar skulle vara viktigare än Guds vilja och gåva.

S:t Franciskus av Assisi lär oss att finna balansen mellan det yttre och det inre livet, harmonin mellan arbete och vila, ansträngning och kontemplation, in- och utandning. S:t Bonaventura beskriver honom som änglalik då han likt änglarna på Jakobs stege antingen steg upp till Gud eller steg ner till sin nästa. Han lämnade människorna, sedan han hjälpt dem, för att söka upp platser där han kunde vara ensam och i tystnad, och vara mer fri i sin närhet till Gud, och kunde rena sig från ”dammet” från människornas värld, skaka dammet av sig (Mark 6:11).

Så låt oss på detta sätt mer hängivet ge tid och rum för Gud, leva mer kontemplativt, så att det alltid finns rum i våra liv för det som Gud vill ge oss och för att alltid och på varje plats tacka honom.