Job 38:1,8–11, 2 Kor 5:14b–17, Mark 4:35–41
Herre, låt oss för evigt älska och frukta ditt heliga namn, ty inget kan skilja de dina från din kärlek och faderliga omsorg.
Vi ber om hjälp att släppa in Gud i hela vårt liv.
Gud har användning för allt i våra liv och alldeles särskilt det som vi själva föraktar och ser ner på, våra nederlag och svagheter. Alla dessa erfarenheter av stormar, vågor som slår in i vårt livs båt, när vi erfar att vi är nära att sjunka, nätter då vi ropar till Herren: ”bryr du dig inte om att jag går under”. Vi tror att våra nederlag och svagheter är det största hindret för att Gud ska kunna använda oss, men det är tvärtom vårt högmod, det vi tror oss äga i oss själva som är det största hindret. Det är just dessa outhärdliga erfarenheter då vi befinner oss ute i stormen, då båten håller på att sjunka, då vi tror att vi ska gå under, då vi tror att Gud övergett oss, som är de avgörande stunderna då vår tro prövas och vi på djupet kan växa i fädernas erfarenhet att tron är grunden för allt det vi hoppas på, och ger oss visshet om det som består. Det är Jobs, Paulus och apostlarnas erfarenhet, att vara ute på sjön när det stormar, att vara på väg att gå under, och att någon då svarar när vi ropar, någon som stillar vågorna och kommer med frid.
Jesus är med oss när det stormar i våra liv och vi kan vara med honom i Getsemane, i hans dödsångest. Där vill Herren frigöra oss från alla våra rädslor. ”Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?” Så övar vi oss i att fästa all vår förtröstan till Herren, att lita mer och mer på den som kan ge oss trygghet ”i all oro och förvirring”, han som fyller oss med den frid och glädje som inte världen kan ge. Han som till och med vinden och sjön lyder, han som skapat allt och ännu underbarare återlöst sin skapelse med sitt dyrbara blod. ”Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit”.
Så är varje dag en övning, tillsammans med Maria, inför den sista stormen, vår dödsstund: ”Heliga Maria, Guds Moder, bed för oss syndare nu och i vår dödsstund. Amen.” Vi anbefaller oss åt henne ”nu”, i vårt livs i dag, så att vi kan möta ”vår dödsstund” tillsammans med henne. Liksom hon var närvarande vid sin Sons död på korset, må hon vara närvarande i den stund då vi går över gränsen, och ta emot oss som vår moder, för att föra oss till sin Son i paradiset.