Jes 35:4–7a, Jak 2:1–5 och Mark 7:31–37
Evige Fader, du som först har älskat oss och tagit oss till dina barn, låt oss i Kristus nå den sanna frihet och det arv som du berett åt oss långt före världens skapelse.
Vi är som denne man i evangelierna som var döv och knappt kunde tala. Det handlar om oss, vår dövhet för Guds röst och vår oförmåga att tala om Guds kärlek och sanning i denna värld som är så fylld av rädsla och lögner. Det är ett andligt sjukdomstillstånd som tar all glädje och frid ifrån oss. Den helige Antonius, ökenfadern, menar att Satan söker stjäla glädjen och friden ifrån oss genom att lura oss i våra tre tidsperspektiv: han söker få oss att fastna i dåtid, i det förflutna, att skämmas över det som varit, han söker få oss att känna fruktan inför framtiden och sedan att vi lever i otacksamhet för våra aktuella liv, nuet.
Tack och lov handlar det inte bara om oss och våra sjukdomstillstånd utan först och främst om den gudomlige Läkaren som går runt i människornas värld och botar alla sjuka som kommer till honom. Vi läser att Jesus tog mannen avsides från folket och stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. Vi glömmer ofta att Kristus verkar lika konkret i Kyrkans sakramentala liv som det vi läser om i evangelierna. Han handlar med oss som Guds folk, det är ett helande i gemenskap, det han gör med oss tillsammans i sin kropp, Kyrkan. Samtidigt handlar han personligt med var och en av oss: i dopet, i konfirmationen, i bikten och här i Eukaristin. Eukaristin är ett Guds handlande med hela Guds folk tillsammans men också det unika mötet då han handlar personligt med dig och mig, som om det bara vore Jesus och jag i hela världen.
I den heliga Eukaristin tar han oss var och en avsides, sticker fingrarna i våra öron, spottar och rör vid vår tunga. Det är detta konkreta, personliga, som sker i mötet med Kristus i sakramenten och det sker avsides, i vårt innersta, i vårt inre andliga liv. Och så andas han djupt och säger ”Effata”, öppna dig!
När ett barn har döpts, smorts med krisma, iklätts de vita dopkläderna, fått dopljuset, så rör prästen vid barnets öron och mun och säger: ”Effata! Öppna dig! Herren Jesus Kristus lät de döva höra och de stumma tala. Må han låta dig höra hans ord och med din mun bekänna tron, Gud Fadern till pris och ära.” Det är detta Kyrkans sakramentala liv handlar om. Det vi läser om i evangelierna det händer på riktigt, konkret, tillsammans och personligt. Våra öron öppnas till att höra hur Gud talar i vår värld och våra läppar öppnas till att tala ut Guds ord i denna värld.
Så tar vi emot och bevarar den glädje och frid som ingen kan ta ifrån oss. Glädje och frid över hela vårt liv, i dåtid, nutid och framtid, över det som varit och inför framtiden och inte minst nu, i våra aktuella liv.