2 Mos 17:1–7, Joh 4:5–42
Gud, ursprung till all kärlek, upphov till allt gott, du visar oss botens, bönens och barmhärtighetens väg ut ur vår mänskliga vanmakt. Ta emot vår lovprisning i dag, och ge åt alla som bedrövas av sin synd din förlåtelse, glädje och frid.
Den katolska församlingen i Dalarna har S:ta Katarina av Vadstena som skyddshelgon och i dag är det hennes himmelska födelsedag, så vi ber om hennes förbön för församlingen och hela befolkningen i Dalarna.
Från fornkyrkan kommer ordningen att läsa evangeliet om Jesus och den samariska kvinnan för dem som ska döpas under påsken. Det är en påminnelse för oss alla, om vår väg till tron.
Kvinnan som samtalar med Jesus undrar varför han inte uppfattar gränsen som går mellan dem: ”Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.” Evangeliet slutar med att många samarier från den staden kom till tro på Jesus genom kvinnans ord och de bad honom att stanna. Jesus är helt och fullt människa men samtidigt helt och fullt Gud. I sin person försonar och förenar han alla människor med Gud.
Att Jesus för samtal med judar, samarier, romare och folk av alla slag beror på att han är allas frälsare, hela världens frälsare. Vi ser tidigt hur kyrkan omvandlade världen genom att absorbera den, genom att ta emot världen och alla människor och så förvandla den.
Detta är en direkt följd av inkarnationen, då den mänskliga naturen upptas, absorberas i Kristi gudomliga natur. Inkarnationen fortsätter i kyrkan och i de kristna då det mänskliga gudomliggörs, assimileras i det gudomliga, tas upp och förvandlas: inte genom att förgöra, utplåna det mänskliga, utan snarare genom att rena och lyfta fram det sant mänskliga.
Jesus ber kvinnan om vatten. Han är trött och törstig efter vandringen. När Gud vill frälsa och befria oss människor antar han vår mänskliga svaghet, han blir trött, hungrig och törstig, för att vi skall våga oss fram till honom. ”Livet stiger ned för att låta döda sig: brödet stiger ned för att känna hunger; Vägen stiger ned för att bli trött på vägen; Källan stiger ned för att känna törst.” Det är detta som fastetiden visar, vägen ut ur vår mänskliga vanmakt genom botens, bönens och barmhärtighetens väg. Kyrkan som en fortsättning av inkarnationen, som är till för människan, som Jesus själv, och en fortsättning på hans försoningsverk.