Hes 37:21–28 och Joh 11:45–56
Gud, du som ger oss vad vi bäst behöver och under fastan gläder oss med nåd i överflöd, vänd din blick till ditt utvalda folk: håll din hand över de redan döpta och över dem som ännu väntar på sin nya födelse.
Tack vare vårt gemensamma ursprung utgör mänskligheten en enhet. Liksom den gudomliga naturen är en enda så återspeglar den mänskliga naturen denna enhet. Och liksom Fadern, Sonen och den helige Ande är en mångfald i enhet så utgör varje människa och mänsklig gemenskap en återspegling av denna enhet i mångfald. Utifrån detta är splittringen både irrationell och onaturlig. Splittringen är mot människans natur och mot Guds vilja och därför går Jesus sitt lidande till mötes. Jesus dör ”för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett”. Han uppfyller profetens ord: ”Jag skall samla ihop dem från alla håll och föra dem in i deras land…”. I Kristi mysterium läks den mänskliga naturen, i honom helas den splittrade och sårade mänskligheten. I hans lidande kropp förs vi samman i en enda kropp. Och ändå är det så svårt, det mesta som kallas ekumenik är drömmar, utopier, projektioner och kompensationer för egna underlåtelsesynder.
Kanske kan man likna splittringen bland kristna vid skilsmässor som brutit det som Gud sammanfogat, enheten mellan man och kvinna, och där det är viktigt att man försonas så att man kan hjälpa varandra att upprätthålla en ordning som gör att man kan fortsätta leva som ”vänner”. Och om vi inte tycker det är tillräckligt, kan det bero på ett förnekande av splittringens realitet och allvar? Om en splittring inträffat är accepterandet av detta faktum ett första steg mot försoning. Men vi behöver också försonas med att den ömsesidiga försoningen ibland (eller ofta?) är omöjlig.
Utgångspunkten är ändå att vi själva behöver försonas med vårt liv, som det varit, är och skall bli, för att kunna bli stilla och besinna att Herren är Gud, han och ingen annan! Att vara tillfreds med sitt liv, hur det än ser ut och vad vi än anser om det, eftersom det är det liv som Gud har gett oss, det är själva utgångspunkten för att kunna njuta av Gud, hans närvaro i allt, så att det lilla oroliga människohjärtat kan komma till samling, ro och enhet.