Apg 4:8–12, 1 Joh 3:1–2 och Joh 10:11–18

Allsmäktige, evige Gud, du som genom jordisk nöd leder oss till himmelsk glädje och gemenskap, låt hela kyrkan nå det mål till vilket hennes Herre och Herde har gått före.

I början av Kyrkans historia förenades judar och hedningar i Kyrkan i en försonad gemenskap, en herde och en hjord. Aldrig hade man kunnat föreställa sig den ödesdigra splittring som vi ser i dag, så långt ifrån den gode Herdens ord, liv, vilja och kärlek. Trots detta fortsätter den gode herden att samla oss till ett genom hela Kyrkans historia. Han som säger: ”Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde”. Här behöver hjälp av kyrkolärare som S:t Bonaventura som menar att allt har utgått från Fadern, genom Sonen i den helige Ande, och allt är en rörelse av återvändande. Bara med trons ögon kan vi se denna rörelse då allt dras tillbaka till en hjord och en herde. Bara med trons ögon kan vi se Kyrkans skönhet och enhet.

Jesus är den gode herden ur kärlekens perspektiv. Han är den som ger sitt liv för fåren, av brinnande kärlek. Den som är lejd har ingenting att sätta emot när vargen kommer, utan flyr när fåren är i fara. Så gå det när herdarna endast ser till sig själva, när den gode herdens kärlek till fåren saknas hos kyrkans ledare. Men Jesus upprepar: "Jag är den gode Herden”. Han har en särskild omsorg om fåren: ”jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern”. Ja, Herren känner oss och vi övar oss i att känna honom, mer och mer, att urskilja hans röst bland alla andra röster, att följa honom var han än går genom den helige Ande som bor i oss, och vägleder oss.

Jesus vägleder oss i konsten att vara autentiskt mänskliga, konsten att leva och dö, för han har något att säga om det verkliga livet. Jesus är den som berättar för oss vem människan verkligen är och vad en människa måste göra för att vara riktigt människa. Han själv är både vägen och sanningen, och därför är han också livet som vi alla söker. Vägen han visar leder rakt igenom och bortom döden; bara någon som kan göra detta är en sann lärare i livet. Den sanne herden är den som känner vägen som går genom dödens dal, en som vandrar med mig även på den slutliga ensamhetens väg, dit ingen kan följa med mig och vägleda mig genom: han själv har gått denna väg, han har stigit ner till dödens rike, han har besegrat döden och han har återvänt för att följa med oss nu och ge oss vissheten om att vi tillsammans med honom hittar en väg rakt igenom döden, dödsriket, ensamheten och övergivenheten, därför fruktar jag ingenting ont, hans käpp och stav de tröstar mig.