Heb 12:18–19, 21–24 och Mark 6:7–13
Gud, du som är kraften bakom dina helgons seger, du kallade din tjänare Paul Miki och hans följeslagare att gå i Kristi spår från kors till härlighet. Låt också oss, på deras förbön, utan att vackla hålla fast vid vår bekännelse intill vårt sista andetag.
Vi firar de japanska martyrerna S:t Paulus Miki och hans följeslagare, vilka korsfästes i Nagasaki den 5 februari år 1597. Vi ber för Japans kristna, för alla som lider för sin tro, för oss själva om hjälp att vara trogna vår kallelse. Det är också samernas nationaldag, vi ber för det samiska folket.
”Ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och står inför mångtusende änglar, en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himlen.” Ja, vi står inför något större, och vi står tillsammans med alla änglar, apostlar, martyrer och helgon. Vi är inte ensamma utan har inlemmats i en ofattbar gemenskap med alla änglar och helgon. Vi kan räkna med detta himmelska stöd i våra liv. Det finns också ett stöd genom kyrkans enhet, förbön, vänskap och solidaritet. Ett tecken på att något inte står rätt till är om vi agerar på helt egen hand. Vi behöver kyrkan och vi behöver varandra, vi kan inte vara kristna på egen hand.
”Vid den tiden kallade Jesus till sig de tolv och sände ut dem två och två”. Jesus kallade och sände ut. Samling och sändning, den dubbla liturgiska rörelsen som alltid börjar med samling, ingen sändning utan samling.
Vi behöver tid och rum för att i stillheten och tystnaden samla oss, så att kropp och själ vandrar tillsammans. ”När ni har tagit in i ett hus, så stanna där tills ni skall vidare.” I vår rastlösa tid säger Jesus att vi inte ska vara rädda för att stanna kvar, istället varnar han för ombytlighet och flyktighet, den rastlöshet som gör att man ständigt söker förändringar. Kärleken till förändringar är en huvudorsak till att människan mår dåligt. Lita på Gud och stanna i ditt hus. Förbli där du är, i lugn och frid, då kan Gud lättare ge oss det vi behöver, än om vi är ombytliga, flyttar runt, söker förändringar.
Denna samling förenar oss också med varandra. Vi kallas samman i kyrkan som en ”ecclesia”, runt Kyrkans tro. Vår egen personliga tro behöver stämmas samman med Kyrkans tro, hennes Credo, som också kallas symbola (σύμβολον), för det är något som håller samman, förenar och skyddar Guds mysterium från att bli en spegelbild av oss själva.