Jes 6:1–2a, 3–8, 1 Kor 15:1–11, Luk 5:1–11
Herre, håll din hand över ditt eget folk, och var för oss det stöd som aldrig sviker, ty vi har satt vårt hopp till din kärlek och din himmelska nåd.
En personlig kallelse betyder så mycket. Inte minst har profeten Jesajas kallelse varit en hjälp för många unga människor att svara på Herrens fråga: "Vem skall jag sända, vem vill vara vår budbärare?" Och Jesaja svarar: ”Se, här är jag, sänd mig.” Det är inte ovanligt att man som barn får kallelsen, så låt ingen se ner på dig eller tro att du är för ung för att svara ja! Men det gäller också den som svarar ja senare i livet. Som aposteln Paulus skriver: ”Allra sist visade han sig också för mig.”
Oavsett när vi svarar på kallelsen är det ett möte med den som är helt annorlunda: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot!” Det finns alltid ett inslag av förkrosselse, av att inte vara värdig kallelsen: ”Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar”. S:t Petrus kastade ”sig ner vid Jesu knän: "Lämna mig, herre, jag är en syndare.” Eller som Paulus uttrycker det: ”Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster.” Han var inte färdig, och det gäller också oss, vi är inte färdiga, men det stannar inte där.
Han som har makt att förlåta och förvandla rör vid oss, med det glödande kolet från altaret. Vi hör Herrens kallelse, och så väntar han på att vi ska svara, som det så vackert står i 1917 års översättning: ”Se, här är jag, sänd mig.” Man kan beskriva det som en ständigt pågående övning i att säga ”ja”, en aldrig avslutad praktik av att överlåta hela livet till Gud.
Allt prat om politik, ideologi, alla tyckanden och åsikter behöver tystna i kyrkan, istället ska vi låta det glödande kolet från altaret rena oss, så att vi håller fast vid vår kallelse, vårt eget andliga liv och vår ständiga överlåtelse.
Jesus ger i dag en övning i överlåtelse, då han lägger sig i lärjungarnas fiske, det som de egentligen behärskade så bra, han stör dem i det som de trodde att de kunde: "Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där.” Petrus: ”Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något. Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten.” Om du och dina egna uppfattningar försöker klara dig utan Mästaren, kommer du att gå på grund. Först när du lämnar över rodret till Herren kommer du att räddas. Lägg allt i Guds händer, annars kommer du förr eller senare att gå under i din instängdhet. Låt detta bli en dag då du på nytt överlåter dig helt till Herren och säger ditt fulla ja, till Herrens kallelse, till Guds vilja med ditt liv, och säger med profeten: ”Se, här är jag, sänd mig.”