Upp 14:1–3, 4b–5, Luk 21:1–4

Allsmäktige, evige Gud, som i din älskade Son, världsalltets konung, har velat sammanfatta allt, låt hela skapelsen, befriad från tomhetens välde, tjäna ditt majestät och utan ände lova dig.

Vi ber för var och i den kontemplativa retreaten och om nåden och modet att bejaka vår egen fattigdom.

I Uppenbarelseboken får vi blicka in i den himmelska liturgins skönhet, höra rösten som ”rösten av stora vatten och […] stark åska, […] som när harpspelare spelar på sina harpor”. Kören som sjunger den nya sången inför tronen. Vi får stämma in i denna liturgi, med våra röster, med våra liv, vi får sjunga den nya sången och vara en del av den himmelska skönheten redan här på jorden, som en försmak och ett föregripande av himlen.

Den fattiga änkan lever med sitt liv denna nya sång, som om himlen redan var här. Änkan gav i sin fattigdom allt hon hade att leva på! Andra gav lite grann av vad de hade i sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt! Det himmelska livet är detta liv där vi accepterar och försonas med vår egen fattigdom och tillåter Gud att bli allt! Det är irrationellt och och oansvarigt att bete sig som änkan ur ett begränsat materialistiskt perspektiv.

Men nu när vi är i slutet av kyrkoåret och alldeles särskilt blickar fram mot vårt eget och alltings slutmål, så är det enda vettiga att ge allt tillbaka till Gud, att inte hålla kvar något för sig själv. På det sättet kan allt i mitt liv bli delaktigt av den himmelska liturgin. Mitt liv blir en enkel tillbedjan, där min egen fattigdom omfamnas av Guds oändliga djup, så att djup ropar till djup.

Gud är i sig själv ett dynamiskt utbyte av kärlek, som ger sig själv till den andre i fattigdom. Fadern behåller inte något för sig själv utan ger allt det han är till Sonen. Och Sonen är helt vänd till Fadern, i en total och ömsesidig ödmjukhet och fattigdom. Detta dynamiska utbyte i kärlek mellan Fadern och Sonen, i fattigdom och ödmjukhet, förenas i den helige Andes fattigdom.

I enlighet med detta kan ingen människa möta Gud annat än i sin egen fattigdom, i sitt eget väsens djupaste avgrund. Först där i en ömsesidig fattigdom finner vi och erfar vi att vi vilar i Guds oändliga kärlek, den heliga Treenighetens bottenlösa kärleks hav.

Alltså lär den fattiga änkan i dagens evangelium oss hur vi ska närma oss Gud och möta honom i våra liv.