Heb 12:4–7, 11–15 och Mark 6:1–6
Herre, hör den heliga Agathas bön för oss och förlåt oss våra synder, ty hon behagade dig när hon utan att frukta döden höll fast vid Kristus och slog vakt om sin värdighet och renhet.

Många kvinnor utsätts för misshandel och sexuella övergrepp, något de delar med den heliga Agatha i 200-talets Sicilien. Hon erbjöds äktenskap av kejsarens ståthållare på Sicilien, som samtidigt ansvarade för den lokala förföljelsen av de kristna. Hon sa ett klart nej, både till honom och till att förneka sin tro på Kristus. Hon bestraffades genom att tvingas till prostitution, tortyr och avrättning. Den heliga Agatha och många andra kvinnor visar att även det mänskligt allra mest förnedrande och kränkande kan förvandlas till något heligt och vackert. Därför firar vi S:ta Agatha, vars namn och person betyder godhet, och vi ber om hennes förbön om upprättelse för alla kvinnor som utsätts för kränkande behandling.
Jesus kommer till sin hemstad, Nasaret, men han möts med skepsis, där blir han en stötesten för dem. Frågan är alltid lika aktuell: hur tar vi emot honom när han kommer? Jesus är inte alltid särskilt välkommen i våra liv, vi kanske inte ens är hemma när han kommer på besök.
Det är smärtsamt att se hur Jesus ringaktas i sin egen hemstad, ja också Jesus själv ”förvånade sig över att de inte ville tro." Människan litar inte på Gud, men Jesus fortsätter att banka på vårt hjärtas port och hur mycket borde inte vi vara hemma i oss själva, förbli i vårt hjärta, vara närvarande i vårt eget liv, i väntan på att välkomne själens främste gäst, Gud själv.
Vi behöver öva oss i att förbli i vårt eget hjärta i vår väntan på Guds ankomst, alltså stanna kvar i oss själva, inte vara frånvarande, gå bort i från oss själva.
Varje dag står han där och hoppas på att vi ska öppna för honom. Om han ser att vi inte är hemma, distraherade av bekymmer och vandrande tankar, kan han inte möta oss. Vi måste komma tillbaka till oss själva, vara närvarande och samlade för att kunna ta emot Gud och den nåd han ger oss. Så upptäcker vi att han redan är hos oss, och vi ger honom vårt samtycke liksom S:ta Agatha och välkomnar honom som vår själs allra dyrbaraste gäst: ”Herre, jag förtröstar på dig och vill att du stannar hos mig”.