Apg 6:8–15, Ps 119, Joh 6:22–29

Låt oss, allsmäktige Gud, begrava den gamla människan med hennes gärningar och tänkesätt och leva helt i honom, i vilkens kropp vi genom påskens sakrament har blivit lemmar.

Folket finner Jesus på andra sidan sjön och frågar: ”Rabbi, när kom du hit?” Men Jesus svarar på något annat än själva frågan, eftersom våra frågor ofta är ytliga och ogenomtänkta. Gud svarar på det som är angeläget, våra djupaste behov, vår djupaste längtan. Därför hänvisar Jesus till brödundret och hur han har mättat folkets hunger.  Det vi längtar efter finns mycket närmare än vi tror, liksom den enkle Stefanos ägde en vishet som ingen lärd kunde stå emot, så finns denna vishet också i det enkla i vårt innersta djup.

Världen och livet visar sig själv för oss mycket utifrån var vi själva tittar, lyssnar, vart vårt fokus finns, vår tyngdpunkt. Om vi lägger tyngdpunkten på det som är allra djupast inom oss själva, det gudomliga varat, då kan vi överallt se och höra och upptäcka detta gudomliga liv. Hjärtats djupaste djup är också världens djupaste grund. Då behöver vi inte gå på museum för att se ett konstverk, allt blir till skön konst. Vi behöver inte gå på konsert för att lyssna till vacker musik, hela tillvaron genomsyras av underbara klanger, harmonier och toner.

Så låt oss denna morgon begrava den gamla människan med hennes gärningar och tänkesätt och leva helt i den uppståndne, se hur den gamla världen går upp i rök och en ny värld vaknar till liv, en värld som skapas varje ögonblick, en värld som sjunger om Guds kärlek i tonarter som sträcker sig från lidande till vibrerande glädjefylld extas.