1 Joh 4:11–18 och Mark 6:45–52
Allsmäktige, evige Gud, du som i din Son har gjort oss till en ny skapelse, låt oss genom din nåd bli lika honom som i sig förenar din gudomliga och vår mänskliga natur.
”Han såg hur de slet vid årorna.” Jesus ser hur vi sliter, han ser människans kamp och nedstiger själv genom sitt människoblivande i denna kamp. Han möter oss i vår verklighet, men vi är som lärjungarna som trodde att det var en vålnad som kom gående på vattnet. De trodde att det var ett spöke, eftersom det inte bara var sjön som var orolig utan också deras små människohjärtan var fyllda med oro. Även vi bär på denna inre oro, inre spöken och vålnader som förvirrar varseblivningen och hindrar oss från att se Gud i våra liv. Som S:t Bonaventura säger så har människan kapacitet för Gud men när vi blir distraherade av bekymmer, när vårt medvetande fördunklas av inre spöken och begär försjunker vi i oss själva och ser inte Gud och de stora sammanhangen. ”Låt oss därför dö och träda in i mörkret. Låt oss tvinga tystnaden (Mark 4:39) på våra bekymmer, begär och fantasier” (Itinerarium mentis in Deum 6.7.4).
Vi behöver bli blinda, döva och stumma i det yttre för att se, höra och kunna tala om Gud i vårt inre. Att känna Gud i blindo är att känna Gud intimt. Det är ett relationellt vetande som är helt beroende av det gudomliga initiativet till kärlek. ”Gud själv är ögon för dem som blir blinda för att se honom, och han leder dem så att de inte går vilse, eller snarare är det mer korrekt att säga att Gud leder dem dit de inte skulle veta hur de skulle gå även om de kunde se” (S:t Francisco av Osuna, Tredje Alfabetet 3:1.101). Våra bekymmer, begär och fantasier behöver omslutas av tystnad, så att allt som hindrar oss på vägen blir stilla. Det är att bli döv för fantasier, inre spöken, och att börja lyssna till Gud. Att vara stum är att avstå från orden, att lära sig att vänta på att Gud skall handla. Det är att verkligen erfara hur Jesus tvingar vinden att bli stilla och hur ”vinden lade sig”, vinden sjönk ihop som en som är mycket trött och utmattad, vinden blev trött av att blåsa i mötet med Guds Son, världens och mina egna stormar och oro tröttnar till sist.