4 Mos 21:4–9 och Joh 8:21–30

Herre, ge ditt folk uthållighet på vägen och lydnad för din vilja,så att nya människori vår tid tjänar dig med iver och glädje.

Vi ber om hjälp att vara nära korset denna heliga fastedag.

Jesus sa: ”När ni har upphöjt Människosonen, skall ni förstå att jag är den jag är." Det är först i den korsfäste vi ser att Jesus är den han är. Vi vill att Gud ska vara på ett visst sätt men Gud låter sig aldrig fångas. Vi vill kanske måla en gudsbild utifrån våra egna föreställningar eller dikta en gud som vi vill att han ska vara. Istället går Gud in i det vi avskyr mest: lidandet, det fula, maktlösheten. I den korsfäste dör alla våra föreställningar och bilder av Gud och vi ser honom sådan han är. Vi dör bort från våra egna intressen av hur Gud ska vara, vi dör med Kristus i det dop han döps med och den kalk han dricker och det är den kristna vägen att liksom Kristus själv, dö på korset av kärlek, i hans passion.

Detta är Bergets och alla kristnas väg: inte framgång och ära utan lidande, förnedring och död. Bara i en död som hans finns vårt hopp. Vid Korset finns den egentliga makten. Där vinner kärleken den enda strid som betyder något: kärlekens seger över all rädsla och all fiendskap. Där, i korset, ser vi Människosonen som den han är: där ser vi Jesus som den han är, där manifesterar Gud sig själv, som den han är, fullkomligt, i mänsklig svaghet, djupet av Guds ödmjukhet.

I hans upphöjelse på korset ser vi också platsen där människan är fullt mottaglig för gudomlig beröring. Som arbetarprästen Egied van Broeckhoven skriver: ”Gud kallar oss in i ett land av ensamhet och död där gemenskapen och livets fullhet är”. Kyrkan har under sin jordiska pilgrimsfärd lidit och kommer fortsätta att lida av motstånd och förföljelse. Men hoppet som hon bär är orubbligt, precis som den glädje är oförstörbar som växer ur detta hopp. För allt är grundat på klippan, Jesus Kristus, vår Herre. Också enheten har sin grund på Korset, eftersom korset försonar allt vertikalt och horisontellt som vi människor inte kan lösa, korset överbryggar all splittring och allt avund. Kristus kallar oss samman runt korset, i denna passionerade kärlek som lider och dör, där alla lidande och föraktade får plats och är inneslutna i en universell bönegemenskap. Där finns också den bestående glädjen.