Heb 11:1–2, 8–19 och Mark 4:35–41
Gud, barmhärtighetens Fader, din Son har gjort sin moder, den saliga jungfrun Maria, också till vår moder. Låt hennes kärlek få din kyrka att växa och helgas, så att alla jordens folk samlas i dess famn.

Vi ber om jungfru Marias förbön, om att vi ska öppna oss för att ta emot mer och mer av den tro som Gud vill ge oss.
Gud har användning för allt i våra liv och alldeles särskilt det som vi själva ser ner på, våra nederlag och svagheter. Alla dessa erfarenheter av stormar, vågor som slår in i vårt livs båt, när vi erfar att vi är nära att sjunka, nätter då vi ropar till Herren: ”bryr du dig inte om att jag går under”. Det är inte våra nederlag och svagheter som är det största hindret för att Gud ska kunna använda oss, utan tvärtom vårt högmod, det vi tror oss äga i oss själva, separerade från Gud, är det största hindret.
Det är just dessa outhärdliga erfarenheter då vi befinner oss ute i stormen, då båten håller på att sjunka, då vi tror att vi ska gå under, då vi tror att Gud övergett oss, som är de avgörande stunderna då vår tro prövas och vi på djupet kan växa i fädernas erfarenhet av att tron är grunden för allt det vi hoppas på, och som ger oss visshet om det som består. Det är Abrahams, Saras, Isaks, Jakobs och apostlarnas erfarenhet, att vara ute på sjön när det stormar, att vara på väg att gå under, och att någon svarar då vi ropar, någon som stillar vågorna och kommer med frid.
”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se”. Men det är inte vår tro eller otro som är det viktiga utan att Gud är trofast, att han står fast vid sitt förbund, att Jesus är med oss när det stormar.
Men vi kan också vara med honom, i hans Getsemane, i hans dödsångest. Där vill Herren frigöra oss från alla våra rädslor. ”Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?” Kyrkan uppmuntrar oss också att förbereda oss för vår dödsstund, tillsammans med Maria; ”Heliga Maria, Guds Moder, bed för oss syndare nu och i vår dödsstund. Amen.” Vi anbefaller oss åt henne ”nu”, i vårt livs i dag, så att vi kan möta ”vår dödsstund” tillsammans med henne. Liksom hon var närvarande vid sin Sons död på korset, må hon vara närvarande i den stund då vi går över gränsen, och ta emot oss som vår moder, för att föra oss till sin Son i paradiset.