Jer 7:23–28 och Luk 11:14–23

Vid mitten av denna fastetid ber vi dig, Herre, inför påsken som nalkas, att du dag för dag låter oss se allt mer av vishetens och kunskapens skatter, som ligger dolda i din Son, Jesus Kristus.

Fastetiden en tid av förnyelse i vårt dop. Genom vårt dop och och genom att fortsätta leva i dopets nåd, släpper vi in den som är starkare, den som bundit och avväpnat de onda makterna, vi släpper in Jesus i våra liv, hans Ande. Då är vi inte längre som ödegårdar, som vem som helst kan ta sig in i, nej vi har blivit ett hem för honom som är starkare än alla andra makter. Vi är som en borg, som en stad uppe på ett berg som ingen kan inta.

Det handlar om prioriteringen av det egna andliga livet. "Varje rike som råkar i strid med sig självt blir ödelagt”. Det är vad som sker när vårt inre är som ett ödehus, när vårt inre är öppet för främmande krafter. Demonerna är nära Jesus, därför är de också nära oss, men de ska inte erbjudas ett hem i våra inre. Vi behöver som S:t Franciskus av Osuna  (1492–1540) säger ha portvakter som skyddar vårt hjärta från onda tankar. Och vi behöver bli tomma på det som står i vägen för Guds vilja, men inte för att vårt inre ska förbli tomt, utan fyllas av Jesu egen Ande, som drar oss tillbaka till Fadern, som gör vårt inre till ett beboeligt hem för Gud. För vi är inte skapade till att vara öde, utan till gemenskap med Gud och med varandra.

Därför nås vi, vid mitten av denna fastetid, av evangeliet om en odödlig segrande kraft som löser allt som är bundet och hopplöst i våra egna liv. Till sist handlar allt om Jesus, allt gudomligt och allt mänskligt, himmelskt och jordiskt. Han som är hela tillvarons mittpunkt, Guds skaparord och det inkarnerade Ordet, han som återlöst hela skapelsen, som stigit ner i dödsriket för att befria människan från den sista fienden, döden, och som säger: "det är med Guds finger jag driver ut demonerna, alltså med den helige Ande, med andra ord har Guds rike nått er.”

Fastetiden är en övning i att låta Jesus vara centrum i våra liv, att prioritera det egna andliga livet, att tillåta Gud att få älska oss, uppfylla oss, så att vi blir begravda i djupet av Guds barm, helt absorberade som en droppe vin i ett stort hav. I vårt eget väsens djup möter vi så djupet av Guds oövervinneliga kärlek.