Jos 24:1–2a,15–17,18b, Ef 5:21–32, Joh 6:60–69

Gud, din gåva är det att kyrkans många lemmar strävar efter samma mål. Låt oss älska dina bud och löften, så att vi mitt i detta skiftesrika liv har hjärtat där den sanna glädjen finns.

Vi firar 21 söndagen under året och ber om hjälp att se vad som är tidsbundet och kulturellt i våra liv och hur det står i relation till det som är evigt och består.

Det Jesus säger är oresonligt, hårt, vilket gör att en del av hans lärjungar till och med vänder sig bort från honom: ”Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med honom?” Ja, det finns i själva verket än i dag mycket i Jesu budskap som ter sig outhärdligt. Och vi kristna är inte sällan benägna att slipa av de vassa kanterna för att göra Jesu budskap mer lättillgängligt, för vi vill att alla ska med! Därför sänker vi trösklarna, kompromissar, besparar människor de värsta ”orimligheterna”.

Kyrkan har, i varje fall i väst, under lång tid försökt att gå denna fruktlösa väg, försökt undvika trons utmaningar, förenkla, rationalisera och avmystifiera. Tanken har varit att den kristna tron ska förmedlas till människor som lever i en sekulär kultur, så att de förstår, inte tar anstöt, så att inte den kristna tron framstår som förlegad, omodern, för komplicerad och krävande.

I ett samhälle som är så djupt präglat av kompromisser framstår trons anspråk som alltför absolut och radikalt. Men om kyrkan är som världen behövs inte längre någon kyrka. Det världen ger, det kan den ge mycket bättre än vad kyrkan kan, exempelvis om det handlar om olika slag av politik, intressen, sport eller underhållning, därför står många kyrkorna tomma i dag. Och det är helt i sin ordning för om världen blir för världslig, kan kyrkan vara ett salt för världen. Men om kyrkan blir förvärldsligad, då kan inte världen vara salt för kyrkan. Kyrkan måste vara annorlunda.

Om inte Jesus hade konfronterade sina åhörare och lärjungar med sanningar som än i dag väcker anstöt, skulle det kristna budskapet inte ha överlevt särskilt länge. Det finns ett evighetsperspektiv, som sträcker sig längre än detta skiftesrika liv, än varje tidsålder och kultur och därför fungerar inte kompromisser särskilt väl med den kristna tron. Därför behöver vi idag konfronteras med de frågor Josua och Jesus ställer: ”Vem vill ni tjäna?” ”Vill också ni gå?” Det gör inte så mycket om vi inte alltid förstår, om något verkar vara svårt eller framstår som främmande. Det kan positivt utmana oss och leda oss djupare in i Trons mysterium.

Utifrån detta, kan vi, när vi nu i dag nalkas Kristus för att ta emot hans kropp, under brödets gestalt, säga något annat än S:t Petrus? ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.”