Dan 12:1–3, Heb 10:11–14, 18, Mark 13:24–32
Fader, du alla goda gåvors givare, som låter vår glädje bli fullkomlig om vi tjänar endast dig, låt det vara vår högsta lycka att älska och tillbe dig.
Kyrkoårets näst sista söndag påminner oss om hoppet, att Herren är nära, att Guds rike står för dörren.
”Gud sade: ”Varde ljus”, och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott” (1 Mos 1:3–4). Gud är ljus och ljusets källa, varfrån allt ljus emanerar ut i allt synligt och osynligt. Men så talar Jesus om de dagar då solen förmörkas och månen inte skall ge något ljus, stjärnorna skall falla från skyn. Det kan syfta på de tider i människans liv och historia där hoppet går förlorat, då de stora ljusen slocknar. Den kristna tron bär på ett ljus och ett hopp som lyser i mörkret och hjälper människan att navigera. Av detta hopp upplyses allt mörker, också det som hör till den andra världen. Kyrkan ger inte upp hoppet om någon människa. Gud har skapat människan och hennes värld av kärlek, allt är infogat i Guds försyn och omtanke. Gud älskar oss så oändligt att han blir människa och följer oss ner i det ondas understa avgrund för att befria alla till gemenskap med sig själv. Det är den yttersta meningen med att Kristus är ”nedstigen till dödsriket”. De yttersta tingen är en dimension av Guds kärlek till världen, av det mångfaldiga ljus som strålar fram i världens mörker. Detta hopp sträcker sig bortom döden då det orena och sjuka i vår tillvaro renas i mötet med Guds kärleks ljus.
Det mänskliga livet är en resa, en färd över historiens hav, ofta i mörker och storm, och vi letar efter stjärnorna som kan vägleda oss. Jesus Kristus är det sanna ljuset, mötet med hans renande blick, hans hjärtas beröring, helar oss i en smärtsam förvandling, som genom eld. Men för att nå honom behöver människor som skiner med hans ljus och som hjälper oss längs vår väg. De sanna stjärnorna i våra liv är de människor som levt heliga liv. Vi läser om detta idag i Daniels bok: ”De som nått insikt skall lysa som det ljusa himlavalvet, de som fört många till rättfärdighet skall stråla som stjärnorna, alltid och evigt”.
På 7-800-talet komponerades en hymn för att vörda Maria, Guds Moder som just ”stjärnan över haven” (Ave, maris stella). Hon är sannerligen en stjärna över haven, hoppets stjärna för människan. Genom hennes ”ja”, blev hoppet verklighet, i historien, i vår verklighet, Ordet blev kött, Gud blev människa. Maria bar hoppet då det var som mörkast på jorden, ett litet ljus som brann under tiden mellan korset och uppståndelsen. Efter uppståndelsen fanns hon i apostlarnas mitt som deras Moder, hoppets Moder. Vi ber att hon visar vägen för oss till himlen: ”Heliga Maria, Guds Moder och vår Moder, lär oss att tro, att hoppas och att älska. Var med oss i vår dödsstund och visa oss vägen till Guds rike. Stjärna över haven, lys över oss och led oss”.