2 Thess 3:6–10, 16–18, Matt 23:27–32
Herre, förnya din Kyrka med den anda som fyllde den helige biskopen Augustinus och drev honom att törsta efter dig, som är vishetens enda källa och upphov till våra hjärtans längtan.
Vi firar i dag S:t Augustinus, vars liv präglades av bitterhet så länge han inte ville veta av Gud utan sökte lyckan utanför den som gett honom allt. Men genom sin mors, S:ta Monicas, många tårar och böner under många år förändrades han, kom ut ur sitt fängelse, sitt ego och vända sig till den som gett honom allt: ”Du har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig!” Vi bedrar oss själva och får lida av oroligt hjärta om vi sätter vårt hopp till det vi äger eller vill ha istället för till den vi får allt av. Det är här liturgin kommer in, vår tillbedjan, vårt andliga liv som en tacksägelse riktad till den som gett oss allt.
Så låt oss i dag väckas till förundran över att vi får delta i denna hyllning av Skaparen som ständigt pågår alltid och överallt, i hans verk. Vad stor människan är, då hon erkänner sig som Guds älskade varelse och vänder sig till honom, i varje stund av sin jordiska vandring. Som den spanske franciskanske mystikern S:t Francisco de Osuna (1492–1541) skriver i sitt tredje Alfabete: ”förena dig helt och hållet med Gud, blanda in Gud i allt”.
”Du kommer att föra in Gud i allt om du ger honom del i allt du gör, gör honom delaktig i din ära, låter honom glädjas över dina glädjeämnen och ber honom att hjälpa dig i dina prövningar, eftersom det är för detta som han förblir i oss ända till tidens slut.
Du ska inte bara ta honom som din följeslagare, som hebréerna i öknen, utan du bör komma ihåg att han är föremålet för alla dina handlingar och önskningar, som måltavlan för pilen. Sålunda kommer du att resa med honom som stjärntydarna med stjärnan och sjöfararna med nordstjärnan, och alltid och överallt överlåta ditt hjärta till honom”.
Detta är också ett botemedel mot hyckleriet, som Jesus talar om i dag, då vårt liv är som ett uppträdande inför andra människor, ett uppvisande av ett yttre som vi vill att andra ska se. I liturgin, i vår tillbedjan, lever vi istället inför vår himmelske Fader, det är hans närvaro, hans vilja, det han finner glädje i, som har vår uppmärksamhet. Då blir hela livet som för Dante, ett gudomligt skådespel, en gudomlig komedi, och våra kroppar är inte som tomma gravar utan den helige Andes tempel. Så låt oss i dag lägga av hyckleriet och bejaka ett autentiskt mänskligt liv, mottaget som en gåva av vår himmelske Fader, då vi som förlorat Anden gläds över att ha fått den tillbaka genom Jesus Kristus, den älskade Sonen, vår Herre och vår Gud.