Apg 13:44–52 och Joh 14:7–14
Allsmäktige Gud, låt dopet komma till sin fulla rätt i våra liv, så att vi bär frukt i världen, frukt som består till evigt liv.
”När hedningarna hörde detta, blev de glada och prisade ordet om Herren. Alla som var bestämda till evigt liv kom till tro, och ordet om Herren fördes ut i hela den trakten”. ”Alla som var bestämda till evigt liv”? Det finns en katolsk predestinationslära som grundar sig på Skriften, som visar hur Gud har utvalt oss i Kristus långt före vår egen vilja, våra egna handlingar. Aposteln Petrus undervisar om att det Kyrkan tror om Jesus Kristus var förutbestämt: ”Han var utsedd redan före världens skapelse men trädde fram först nu vid tidens slut, för er skull som tror” (1 Petr 1:20). Och Gud kallar människor redan i moderlivet, profeterna, Johannes Döparen. Ja, Gud också såg oss, dig och mig, där inne i vår moders inre, innan vi sett dagens ljus. Vi finns till i Guds vilja. Aposteln Paulus ser sin kallelse utifrån denna förutbestämmelse: ”han som utsåg mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd” (Gal 1:15).
Men det går längre bakåt än våra föräldrar, vi är förutbestämda redan före världens skapelse, vi finns liksom i Guds tanke, som en liten del i hans stora plan: ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. Han har välsignat oss med all den andliga välsignelse som genom Kristus finns i himlen, liksom han före världens skapelse har utvalt oss i honom till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek. Han har förutbestämt oss till att få söners rätt genom Jesus Kristus och förenas med honom – det var hans viljas beslut – till pris och ära för den nåd som han har skänkt oss med sin älskade Son” (Ef 1:3–6).
Redan i förväg är vi utvalda av Gud för att i all evighet lovsjunga hans härlighet. Av all evighet har Gud utvalt oss att leva i gemenskap med honom och lovsjunga hans härlighet. Predestinationen är i katolsk mening glädje och lycksalighet och därför läser vi om lärjungarna, att de mitt i förföljelserna ”uppfylldes alltmer av glädje och helig Ande”. Predestinationen är en kallelse, en utkorelse att för alltid leva i Guds härlighet. Innan vi finns till, är vi utvalda för detta eviga liv. Vi är utkorade för att glädja Gud bara genom att vara de vi är. Så vi ber om visshet, att Guds plan innebär, att vi i all evighet skall lovsjunga hans härlighet. Vi är förutbestämda till detta. Att vi dag efter dag ska ta emot och bejaka detta, mer och mer, att vi aldrig ska sätta oss till motvärn och säga, att vi inte alls vill vara med om detta.