1 Mos 11:1–9 och Mark 8:34–9:1
Gud, du som vill komma till dem som har ett redligt och uppriktigt hjärta, gör oss genom nåden sådana att du kan bo i oss.
Gud är inte ensam utan trefaldig, tre personer i en gemenskap. En enhet och en kommunion som urbilden för vad människan är, som Guds avbild, kallad till att bli lik Gud. Människan är inte ensam utan skapad till man och kvinna, till gemenskap, en person som blir sig själv genom att ge sig själv och att ta emot den andra. Gemenskapen finns från början som en kallelse. Människan är kallad till gemenskap med den andre, den som inte är en kopia av henne själv, utan annorlunda. Hon kan inte förverkliga sig själv utan den andra. Hon behöver den andre för att lära känna sig själv och den helt annorlunde, Gud själv.
Synden, som skadar Guds bild i människan, splittrar människan eftersom hon identifierar sig själv separat från Gud. Det är en förödande separering av människan från att vara Guds avbild och älskade skapelse.
Berättelsen om Babels torn handlar just om denna tendens då människan bygger sitt liv separat från Gud, då människan inte vill vara sig själv inför Gud utan bygger olika projekt där Gud har ersatts med ideologier, politiska system, orättvisor, maktförhållanden och så vidare. ”Hela jorden hade samma språk och samma ord”. De talade med en mun, alla säger samma sak. De säger det som är politiskt korrekt och de säger det samtidigt, det är ett ”vi” som talar. Ingen behöver tala till den andra eller lyssna på den andra. De har bara ett språk och det är inget mänskligt språk, det är teknikens språk, högmodets språk. Gud konstaterar teknikens allmakt. Den kan dyrkas som en Gud och göra människan till sin slav.
Gud ingriper och befriar dem från ideologins tyranni. Var och en blir tvungen att hitta sina egna ord, sitt eget språk och gå sin egen väg, bli sig själv.
Dennna berättelse vill visa hur människans identitet helt hör samman med den första gemenskapen med Gud, en vänskap mycket mer betydelsefull och intim än alla andra relationer. Oförmågan att se detta skapar en brist på tillit och förtröstan att det finns en högre makt som styr allt efter de allra godaste och kärleksfullaste syften. Tilltron till att vänskapen med Gud är det allra viktigaste och mest värdefulla en människa kan äga.