5 Mos 26:4–10, Rom 10:8–13 och Luk 4:1–13
Allsmäktige Gud, låt oss under fastans fyrtio dagar alltmer tränga in i kunskapen om Kristus, din hemlighet, och helgas genom kraften i hans lidande och seger.
Människan frestades av djävulen i paradiset, hon drogs med i ett uppror mot Gud, tilliten till Gud skadades, människan litade inte längre på sin Skapare. Varje synd är ett uppror, ett inre trots, en olydnad mot Gud och brist på förtroende för hans godhet. Människan vill ”vara som Gud” men ”utan Gud och före Gud och inte som Gud vill” (S:t Maximos Bekännaren). Det mest ofattbara är, att resultatet av att människan så totalt vänt sig bort från sin Skapare, är att Guds kärlek formligen exploderade, det blev ett utbrott av oändlig kärlek i hjärtat av Treenigheten; Fadern, Sonen och den helige Ande omfamnade allt som gått förlorat. När Fadern ser människans hjälplöshet sträcker han ut sina händer, Sonen och den helige Ande, för dra människan upp ur ”slam och dy”. Människans bottennivå är sålunda utgångspunkten för Guds frälsningsverk, där människan får möta Guds kärlek på ett nytt, förvandlande och intimt sätt. Därför finns det inga hopplösa fall i Guds rike, det finns hopp för alla.
I dagens evangelium utsätter sig Guds Son, som den nye Adam, för det som den förste Adam inte klarade av i paradiset. Det är alltså inte bara människan som hamnar på botten utan också Gud själv. Jesus frestas av djävulen för vår skull, som vår andra chans. Guds Son tar på sig våra frestelser, det som vi inte klarar av, det vi står maktlösa inför, och han ger tillbaka sin seger över dessa frestelser. Jesus har gjort sig själv till kraften i vår kamp mot all frestelse, synd och ondska. Därför kan frestelsernas dragningskraft och syndens makt aldrig bli lika starka som Jesu seger, som hans hjälp och beskydd.
Jesus styrktes av frestelserna i öknen, för att vi ska förstå hur vi blir styrkta i vårt andliga liv. Vi läser att Jesus återvände med Andens kraft inom sig till Galileen, förnyad i den helige Ande kunde han så utbreda Guds rike i världen. Vi tar emot Guds hjälp genom att vi vänder oss till honom i vår svaghet, när vi ber, när vi litar på honom. Då förnyas vi i våra andliga liv, vi får hjälp i vår kamp mot frestelser, synd och ondska och så blir fastetiden en nådens tid, då vi återfår dopets nåd, befrias från syndens slaveri, blir delaktiga i Kristi påskmysterium. Det är återställelsens och förnyelsens tid då vi med den andliga längtans glädje blickar fram mot den heliga påsken.