1 Mos 2:4b–9, 15–17 och Mark 7:14–23

Herre, håll din hand över ditt eget folk, och var för oss det stöd som aldrig sviker, ty vi har satt vårt hopp till din kärlek och din himmelska nåd.

Jesus säger att ondskan kommer inifrån, inte utifrån, som S:t Maximilian Kolbe uttryckte det: ”Det inre livet: före allt annat ska du ägna dig åt ditt eget andliga liv, först då kan du ge dig själv åt andra”.

De hinder som finns för vår andliga växt finns i oss själva. Inte i de andra, hur besvärliga de andra än är. De människor vi har i vår närhet är sända av Gud för att forma oss, slipa oss, göra oss mer heliga. Hindren för vår andliga växt finns inte heller i vår bakgrund, i våra erfarenheter, i våra besvikelser, i vårt förflutna, utan hindren finns aktuella inom mig själv. Det inre trotset, upproret, att inte vilja vara sig själv inför Gud, att i förtvivlan inte vilja sitt liv. Det mest utmanande och givande vi kan göra är att möta det motstånd som finns inom oss själva, se vad som kommer från vårt hjärta, vad som pågår i vårt hjärta, se vårt andliga tillstånd, se om vår väg för bort från Gud, och omvända oss, i riktning mot Fadern och hans kärlek, hans Ande och liv!

I mötet med oss själva och vårt andliga liv lär Kyrkan ut en väg som går genom rening och upplysning till förening med Gud.

Det är en trefaldig väg där vi möter oss själva, vår egen synd, vi låter Gud arbeta med oss, våra tankar, känslor, begär i ljuset av Guds oändliga kärlek och barmhärtighet. Och denna väg har ett mål, att hela vårt liv ska förvandlas och uppfyllas av Gud och förenas med Fadern, Sonen och den helige Ande.

S:t Bonaventura visar att de tre perspektiven av rening, upplysning och förening finns i varje bibeltext. Vi renas genom att se det mänskliga i texten, vi blir upplysta genom att se det gudomliga i texten och sedan erfar vi föreningen och enheten med Gud genom att se hur det mänskliga och gudomliga samverkar i den aktuella texten. Så möter vi människan och Gud och samverkan mellan det mänskliga och gudomliga i dagens texter, som i orden: ”Och Herren Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse”. Så redan i det vi är av naturen finns kapacitet för rening, upplysning och förening med Gud. Genom den helige Ande får vi dessutom krafter som verkligen hjälper oss på vägen mot föreningen med Gud: tro, hopp och kärlek.