2 Joh v. 5–8, Ps 112, Luk 18:1–8

Allsmäktige och barmhärtige Gud, driv bort ifrån oss allt som skadar oss, och låt oss, utan hinder till kropp eller själ, i frihet göra det goda som du har berett åt oss.

I denna liknelse kräver änkan att få ut sin rätt och Jesus säger att Gud ska låta sina utvalda få ut sin rätt. Människan har alltså rättigheter. Änkor har i det bibliska perspektivet en större rätt än andra att få rättvisa eftersom de har sämre möjligheter att försvara sig och oftare utsätts för förtryck. I liknelsen uttrycks detta genom beskrivningen av den hårdhjärtade domaren. Enligt lagen hade domaren skyldighet att ge lättnader åt de förtryckta och att straffa förtryckarna. Domaren skulle sköta sitt ämbete, inte genom sitt hat mot förtryckaren, utan av kärlek till lagen. Liknelsen pekar bort från orättfärdiga mänskliga domare och fram mot Gud som den rättfärdige Domaren som lyssnar till den förorättades bön, ser änkans tårar, upprättar de förtryckta, försvarar de försvarslösa, och belönar var och en som vänder sig till honom, i sin nöd.

Jesus säger att han med denna liknelse vill lära oss att alltid be och inte ge upp. Kyrkan bär på en vision om fred och rättvisa som tar sin utgångspunkt i bönen, den ständiga bönen. I kyrkan pågår bönen ständigt genom kyrkans dagliga bön, den bön som alltid och på varje plats bes runt om i världen. När vi ber tidebönerna är vi alltid bedjande, för tidebönerna utsträcker Mässans lovprisning till dygnets alla timmar. Den ständigt pågående bönen sker också genom den bön som antingen finns i vårt hjärta, på våra läppar eller i våra handlingar. Den helige Ande ber ständigt i vårt innersta, vi ber med våra läppar i våra personliga böner och i kyrkans liturgi och det goda vi gör är också en bön. Att handla rättvist, att exempelvis försvara änkor är i sig en bön. Att ge sitt liv för enheten och freden är bön. Så kan allt i våra liv vara bön, alltid och på varje plats kan vi vara vända till Gud och ge honom äran.

Ingenting i denna värld är så hälsosamt och ger oss så mycket gott som att be. Kyrkoläraren Bonaventura ger några exempel på vad vi får i bönen: befrielse från Guds straff, förlåtelse för våra synder, kraft i den andliga kampen, vi återställs till vår sanna natur, vi bevarar friden, det rena samvetet beskyddas, Guds nåd upptänds i oss och hålls brinnande, vi öppnas för att ta emot den vishet som är okänd, dold, och den himmelska dörren öppnas för oss, den eviga lönen förvärvas.