5 Mos 4:1–2, 6–8, Jak 1:17–18, 21–22, 27, Mark 7:1–8, 14–15, 21–23

Du kraftens Gud, från vilken alla goda gåvor kommer, väck kärleken till liv i våra hjärtan, så att vi förmår att älska dig och nådens liv i oss bevaras och kan växa.

Allt vi är och har är gåvor, uttänkta och givna till var och en av oss av en kärleksfull, generös, givare. Själva livet, tiden, allt vi kan erfara, varje sekund, är en gåva. Varje förmåga vi fått är given med personlig omtanke, som om det bara fanns jag i hela universum, med en Faders omtanke och hängivenhet. ”Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva kommer från ovan, från himlaljusens Fader." Vi är enormt berikade och benådade, och för att vi inte ska glömma detta påminner Kyrkan oss om det i varje Eukaristi. Ordet Eukaristi som just betyder tacksägelse. Varje gång uppmanas vi att "tacka och lova Herren vår Gud”, för den han är i sig själv och för allt gott han ger. I tacksägelse tar vi i Eukaristin både emot och ger tillbaka allt det goda vi får.

Dagens läsningar problematiserar och fördjupar det mänskliga livet, vad som är det yttre och det inre, det rätta förhållandet mellan att höra och att göra, vad vishet och kärlek är, och inte minst att förstå det onda, ”försök att förstå” att det kommer inifrån, att den kristna vägen handlar om att vara obefläckad av världen och brinnande i Anden.

Tacksamheten och tacksägelse har med det inre livet att göra, var vi har vårt hjärta, men samtidigt har tacksamheten med det yttre, kroppsliga, konkreta att göra. Inte minst är tacksamheten  en inre kraft till yttre handling.

Det yttre och det inre samspelar. Vi lyssnar med de yttre öronen men vi behöver också de inre öronen, de inre öronen måste vara öppna för att vi ska kunna göra det yttre goda, eftersom det inte bara handlar om att följa yttre regler, utan om att ledas av den helige Ande. I den första läsningen talar Mose till folket om att att följa och lyda Guds vilja och så ska alla andra folk se deras vishet och insikt. De inre sinnenas öppenhet för Guds vilja medför en insikt och vishet som är synlig för andra, i en förkroppsligad tro, en Andens vishet.

Att öva sig, sitt förhållningssätt till tankar, känslor och att ha uppmärksamheten på varje aktuellt ögonblick bidrar till den andliga växten och visheten. Visheten är kunskap som integrerats och förkroppsligas i människan och som levs ut genom etiska framsteg. Visheten känner Guds vilja, låter den ytliga kunskapen övergå i erfarenhet och förkroppsligas i ett konkret liv.

Även om Kyrkan kan framstå som ett dårhus är Guds folk i varje tid och kultur bestämt till att vara ett ”vist och insiktsfullt folk”, till att förstå, att växa i den intelligens som gör Guds vishet synlig, för att världen ska tro.