Jer 17:5–10 och Luk 16:19–31
Fader i himlen, du älskar hjärtats renhet och skänker den åter på nytt. Tänd Andens glöd i oss, så att vi står fasta i tron och blir rika på goda gärningar.
Profeten säger att människans hjärta är falskt och fördärvat. Liknelsen om den rike mannen och Lasaros visar hur bedrägligt människans hjärta är: den rike mannen kan inte ens efter döden förstå sitt eget hjärta, han saknar insikt, självkännedom, ångrar inte hur han behandlat den fattige.
Människohjärtat är svårt att förstå, också det egna hjärtat. Inte ens om någon "kommer till honom från de döda" händer något avgörande som kan hjälpa. Djupast sett kan endast den som skapat oss "utrannsaka hjärtat". Det är Herren som utforskar hjärtan och prövar njurar.
Profeten Jeremia ger dock en hoppfull bild när han talar om det träd som "sträcker sina rötter till bäcken". Gud känner vårt hjärta och låter oss lyssna oss fram till självkännedom, och till att bära frukt. Att äga en inre samling, att stå stadigt som ett stabilt träd, med rötterna som sträcker sig mot bäckens vatten är den förtröstan och tillit vi sätter till Gud: ”välsignad är den man som förtröstar på Herren.”
Det handlar om en inre förankring i Gud. S:ta Teresa av Jesus säger att vi har ett minne av att vi har sällskap inom oss. Gud är oss närmare än vi är oss själva. Han är inte utanför oss, utan i det som vi är, är han också med. Han lever i oss. Genom dopet är vi infogad i Kristi mysterium. Kristi kors och uppståndelse, påskens mysterium har blivit vår innersta existens. Minnet har fyllts med ett minne av Kristusmysteriet. Det ligger djupare än tankarna och begreppen. Vi är så djupt förenade i honom att vi inte kan tänka oss själva utan honom. Jag blir vad jag är, eftersom Jesus ser på mig med sin kärlek och omtänksamhet.
Ja, ”saliga de som hör ordet och tar vara på det och genom uthållighet bär frukt,” ”salig är den som förtröstar på Herren”.
Därför är liturgin, Mässan, våra tideböner, människan som sträcker sina rötter mot källan, till Gud som ger sig själv till oss, Kristus som låter sin blick vila på oss, allra tydligast genom den sakramentala närvaron på altaret. En närvaro som blir till ett fönster ut mot hela tillvaron, Guds närvaro alltid och överallt.