1 Mos 1:20–2:4a, Mark 7:1–13
Herre, håll din hand över ditt eget folk, och var för oss det stöd som aldrig sviker, ty vi har satt vårt hopp till din kärlek och din himmelska nåd.
”Låt oss göra människor till vår avbild.” Människan är ytterst ett mysterium, en avbild av Gud. Men vi förminskar oss själva, som Jesus säger: ”Ni vänder er från Guds bud”, vi vänder oss bort från att vara Guds avbild, ”för att hålla fast vid människornas regler”, vi förminskar vad människan är. Detta är också centralt hos Sören Kierkegaard som menar att det viktigaste är att vara sann mot sig själv, personen är viktigare än det allmänna. Det är viktigare att på ett personligt plan lyda Gud i en specifik situation än att följa allmänna lagar och regler. För det är Gud som är normernas källa och vår tro är svaret. Vidare säger Kierkegaard att den enskilde är förmer än det allmänna liksom ojämna talet enligt Pythagoras sats är fullkomligare än det jämna talet, eftersom det ojämna talet inte kan upplösas i jämna hälfter. Hos det udda talet finns alltid något som blir över, som skiljer de båda hälfterna åt.
Redan franciskanen Scotus lyfte fram detta på slutet av 1200-talet med begreppet ”haeccéitas”, haecceitet (SAOB), om någots individuella särmärke, egenart, personlighet. Scotus argumenterar för att principen för individuation måste vara inneboende, unik och rätt för varje individ, och något som inte kan reproduceras, klonas, kopieras, den odelade individualiteten av varje person. Det som skiljer ett ting från alla andra ting, den positiva dimensionen av varje konkret och skapad varelse som identifierar det och gör det värdigt uppmärksamhet.
Jesus uppmärksammar just denna ”dethet”, utifrån individen och situationen. Dagens bibeltext pekar så på hur det etiska uppmärksammar alltings särprägel, och måste anpassas personligt till varje konkret kulturell historisk situation, inte för att lyda mänskliga lagar och regler utan just för att endast lyda Gud, som har givit allt sitt individuella särmärke.