Hes 34:1–11 och Matt 20:1–16
Gud, vår Fader, du rustade den helige påven Pius med himmelsk visdom och apostolisk kraft till försvar för den katolska tron. Låt oss följa hans råd och exempel och vinna den eviga lönen.
Vi firar i dag den helige Pius X som föddes nära Venedig 1835. Uträttade ett stort pastoralt arbete som biskop av Mantua och patriark av Venedig. Valdes till påve 1903 och tog som sitt valspråk Instaurare omnia in Christo ("att sammanfatta allting i Kristus”).
Dagens liknelse berättar om hur alla får samma lön oavsett hur mycket de arbetat, men det verkar som att Jesus överskrider sin egen liknelse, genom att förklara betydelsen med att de första får ingenting och de sista får allt. ”Då skall de sista bli först och de första sist”. S:t Bonaventura har en egen variant: ”De sista är de som var först, och de första är de som var sist”. Och han tar aposteln Judas som exempel på en som tillhörde de första men blev sist och den botfärdige Rövaren på korset som tillhörde de sista men blev först. Det är alltså inte en liknelse om allas lika värde, att alla har rätt till samma lön, utan om att en människa som har allt kan förlora allt och en människa som ingenting har kan vinna allt.
Det finns hopp för den som är sist och därför är livet är spännande och meningsfullt ända till slutet. Hela vårt liv är insatt i ett möjligheternas rum i denna värld för att vi aldrig ska förlora hoppet och låta missmodet förlama oss, för det viktigaste i varje människas liv är möjligt, in i det sista finns det hopp.
Samtidigt varnar liknelsen för att ta den första platsen, att redan nu sätta sig i en priviligerad position, eftersom vi mest troligt kommer att förlora allt. Detta är oerhört uppmuntrande för den som ingenting har och samtidigt en skrämmande varning till den som är priviligerad.
Därför undervisar Jesus återkommande sina lärjungar om att de inte ska eftersträva de finaste, bästa, förnämsta platserna eller positionerna utan de sista, lägsta, föraktade platserna. Vi glömmer ofta att Kristi lärjungar tillhör den lilla föraktade skaran.
Men viktigast av allt att är ändå att även detta överskrids av den Herre som omfamnar både den förste och den siste i sin egen person, och som så att säga själv som är mönstret och måttet och vägen för varje människa, han som är ”A och O, DEN FÖRSTE OCH DEN SISTE, början och slutet” (Upp 22:12–13).