Job 3:1–3,11–17,20–23, Ps 88, Luk 9:51–56

Fader i himlen, du har berett ditt rike för de fattiga och små. Ge oss en tro som inte vacklar, så att vi går den väg som den heliga Teresa har visat och hjälpta av hennes förbön får se din härlighet uppenbaras.

S:ta Teresa av Jesusbarnet (1873–1897) lär oss "den lilla vägen till helighet". Vi ber om hennes förbön på vår väg till helighet.

Jesus vänder sina steg mot Jerusalem, mot lidande och död, men det är en helt annan riktning och ett helt annat förhållningssätt än när Job förbannar sin födelsedag: ”Må den dag utplånas, på vilken jag föddes.” Långa avsnitt av Jobs bok består av tankar som inte är klara, och så består de flesta dagar i en människas liv av oklara och ostyriga tankar. Därför har mycket av den andliga vägledningen genom kyrkans historia handlat om att hjälpa människor till nya sätt att tänka, att närma sig Jesu sinnelag, hans attityder och förhållningssätt.

Job är ett mönster för människan, som har öron men är som en döv som inte hör. Till sist bryter Gud igenom hans dövhet. Och det är detta som är meningen med att Jesus vänder sina steg mot Jerusalem, att människan åter ska lyssna till Guds röst och förvandlas genom hans död och uppståndelse.

Efter allt tragiskt och förvirrat som hänt överlåter Job hela sitt liv på nytt till Herren. Själva förvandlingen kommer efter det att han själv tystnat, han erkänner att han talat om det han visste något om, han hade endast hört talas om Gud men inte erfarit honom. Så återupprättas Job, när han inte bara till det yttre blev naken utan även till det inre. Han måste dö bort från sig själv, bli naken, fattig, för att äga allt, erfara hur intimt han hör samman med allt, och så kan han lovsjunga och ära Gud tillsammans med hela skapelsen.

Man kan säga att Job är en modell för S:ta Teresa av Jesusbarnet genom detta att dö bort från sig själv och bli liten. Hon lär oss "den lilla vägen till helighet”. Det är inte nödvändigt att göra stora saker, utan med varje blick och ord, varje liten gest, kan vi visa vår kärlek till Gud. Inte för att andra ska lägga märke till oss, utan för att vi ser på Fadern, som har vänt sin blick till oss. S:ta Teresa av Jesusbarnet finner sig själv i att vara Faderns barn: ”För mig är bönen en hjärtats rörelse; den är en enkel syn riktad mot Himmelen, den är ett rop av igenkännande och kärlek; ... Jag gör som ett barn som inte lärt sig läsa, jag säger bara till Herren allt vad jag vill och Han förstår mig.”

På detta sätt behöver vi alla, i Jesu efterföljd, vända våra steg mot Jerusalem. Mot vår egen död, begravning, tystnad, för att där förvandlas och finna vår glädje i att vara Faderns barn.