Ef 6:1–9 och Luk 13:22–30
Allsmäktige, evige Gud, låt tron, hoppet och kärleken växa i oss, så att vi älskar dina bud och uppnår vad du lovat oss.

På vår vandring väg mot vår förening med Gud har kampen och lydnaden stor betydelse. Det är genom lidandena vi lär oss den lydnad som är mycket viktigare än stor vishet, skicklighet, talang, hur duktiga vi är på att be eller utöva botgöring. ”Innan jag fick lida for jag vilse, men nu håller jag mig till ditt ord …För mig var lidandet till gagn, då lärde jag mig dina stadgar” (Ps 119: 67, 71). Det är den väg Jesus lär oss i Getsemane: ”låt din vilja ske, inte min” (Luk 22:42). Han lydde lagen, sina föräldrar och sin himmelska Fader och visar så att vägen till försoning med Gud är lydnaden. Den helige Maximilian Maria Kolbe skriver: ”Genom den heliga lydnaden sluter vår vilja sig samman med jungfru Marias vilja, såsom hennes vilja är sammansluten med Guds vilja.” Det handlar om en lydnad där vi förenas med varandra och tillsammans blir oändligt fullkomliga i handlande, oändligt mäktiga och visa, och goda, eftersom Guds vilja är oändligt vis, god och mäktig. Genom lydnaden är vi redan nu förenade med Gud: ”Vilken människans upphöjelse - oändlig!”, utbrister den helige Maximilian. Att lyda sina föräldrar och ledare har en djupare innebörd då själva lydnaden ytterst handlar om Gud och inte om människor.
Aposteln Paulus tar upp slavarnas lydnad och lyfter upp detta till något oerhört heligt och vackert. Och det är verkligen så, tänka bara på vilken stor betydelse de kristna slavarna i romarriket fick för kyrkans snabba utbredande. Och hur viktiga de kristna slavarna som vikingarna tagit var för Nordens kristnande. Dessa slavar är verkligen de sista som blivit de första, och nu är himlen full av alla heliga slavar som genom lydnad och kamp nått sitt slutmål.
Jesus säger inte att det är lätt, utan att vi ska få kämpa: ”Kämpa för att komma in genom den trånga porten”. Det kommer svåra dagar, vi möter motstånd och vi blir illa behandlade. Kommer vi då fortfarande att hålla ut? Och Paulus tillägger att denna kamp sker i vardagen, i våra relationer, vi ska lyda våra föräldrar och överordnade, för Herrens skull. Det är en kamp att lyda, att underordna sig andra, att tjäna, en kamp mot vårt ego, mot vår egenkärlek. Och det är en kamp som hjälper oss att inte förlora målet ur sikte, inte bli offer för förtvivlan och missmod. Det är himlen som förbereds i vårt arbete, i våra relationer, i vårt tjänande, i vår kamp och vår lydnad. I allt detta ska vi inte vara "inställsamma ögontjänare, utan var Kristi tjänare som helhjärtat gör Guds vilja. Tjäna villigt och glatt, det gäller ju Herren och inte människor."