Dan 9:4b–10, Ps 79, Luk 6:36–38

Herre, vår Gud, till läkedom för själen har du befallt oss att tukta kroppen. Skänk oss din nåd, så att vi aldrig sviker dig utan vänder om av hjärtat och gör vad din kärlek bjuder.

De verktyg som fastetiden sätter i våra händer är bön, barmhärtighet och bot. I dag uppmanar Jesus oss till barmhärtighet: ”Var barmhärtiga så som er Fader är barmhärtig” (Luk 6:36).

Det första steget är det som de andliga fäderna lär oss: utan självkännedom ingen Gudskännedom. Den som vill lära känna Gud måste lära känna sig själv, våga möta sig själv. Att fly från självkännedom är att fly från Gud.

Det andra steget är att inte stanna i sig själv, i sin egen instängdhet, utan att vända sig till Gud och be om hans hjälp.

Resten gör Gud. Utom vår kontroll. Det vi inte kan, det gör Gud. Han förlåter synder, driver ut rädsla och vanmakt, tröghet och trötthet och alla andra fiender. Och han öppnar källflöden till glädje och kraft, barmhärtighet och kärlek. Så att vi, utifrån vår egen erfarenhet att ha mött och tagit emot Guds barmhärtighet, utövar både kroppsliga och andliga barmhärtighetsgärningar.

Det kan handla om att besöka någon som är ensam eller sjuk, eller att på ett andligt varsamt sätt tillrättavisa någon som är på fel väg eller att uppmuntra någon som är missmodig.

Nåden finns alltid före allt vad vi är och kan göra och vi lever av det vi har tagit emot. Men det finns en annan aspekt av nådens mysterium som Jesus talar om i dag och det är att nåden också följer efter oss och våra gärningar. ”Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel”. När vi visar barmhärtighet så öppnar det också upp för mer barmhärtighet, när vi visar kärlek får vi också mer kärlek, när vi ger blir vi också rikare.

Så låt oss i dag be om nåden att få förvandlas av Guds barmhärtighet så att vi lever av och med och i denna gudomliga barmhärtighet.