Heb 4:1–5, 11 och Mark 2:1–12
Evige Fader, du lärde den helige Antonius att söka och finna dig i öknens tystnad. Låt också oss, på hans förböner, förneka oss själva och mer än något annat älska dig.

Vi firar den helige abboten och ökenfadern Antonius (251–356) och ber om hans förbön för kyrkans enhet.
I början av Markus evangelium kallar och formar Jesus sina lärjungar, till det som ska bli kyrkans liv och lära. Framför allt finns en närhet till de sjuka, som i dag då några män, med stor kreativitet, bär fram en sjuk vän till Jesus. Man skulle kunna kalla detta för ”bärarnas teologi”. De fyra vännerna har mycket att lära oss, för den lame hade inte varit där utan hjälp av sina vänner. De har en absolut tilltro till Jesu makt och vilja att bota och hela. Det är en tro som ofta är ställföreträdande, och kan "fylla i" där andras tro är förlamad eller vacklar. Till denna uppgift krävs uthållighet, oavsett om det gäller förbön, tjänsten för de svagaste eller att "bära" andras eller egna svagheter i det dagliga livet. Ändå är det inte uthålligheten som är avgörande, utan Guds gåva, tro, tillit och förtröstan. Ofta behöver vi "byta roller", och själva låta oss bäras ett stycke längs vägen, då vi dör bort från våra småaktiga trosföreställningar, från egenvilja och räddhåga, för att få trons gåva förnyad.
Innan vi kan göra en insats, innan vi kan vara bärare av andra, är vi själva framburna, av dem som förmedlade tron till oss, de som bar oss till dopet, till tron. Detta fortsätter kyrkans liv, i liturgin genom "de troendes förbön", bönen för kyrkan, världen och de svagaste, då allt och alla bärs fram till Jesus. Ingen kan bära, som inte själv har blivit buren, som inte är buren. Det kristna livet är liksom en pendelrörelse mellan att själv vara den lame som behöver bäras till att bli en som tillsammans med andra bär andra.
Ibland känns det som att detta stöd saknas men då får vi påminna oss om att även om de synliga bärarna saknas, så är vi hela tiden burna av S:t Antonios, alla helgon och mångfalden av änglar. När vår egen teologi och insikt vacklar, får vi hämta stöd hos kyrkolärarna. När modet sviktar får vi se på martyrerna.
I evangeliernas ljus är alltid vi själva som först och främst är de behövande, den lame, den blinde, den döve, den spetälske, som behöver bäras fram till Jesus. Vi är alla som den lame i Kafarnaum som fick befallningen: ”stig upp, ta din bädd och gå hem”, sedan kan vi själva ingå i bärarlag som bär andra.