1 Pet 2:2–5,9–12 och Mark 10:46–52
Gud, vår Fader, styr världens gång i din försyn, och låt din kyrka utan hinder tillbe dig och fullgöra ditt uppdrag.
Vi ber om att vårt inre öga ska öppnas för Gud, oss själva och hela livet.
I dag läser vi om den blinde tiggaren Bartimaios, son till Timaios, som ingen ser och som själv inte ser. Men Jesus ser honom och frågar: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Den blinde sade: ”Rabbouni, gör så att jag kan se igen.” Den blinde tiggaren symboliserar mänskligheten som blind. Bartimaios skämdes inte för att visa upp sin svaghet inför alla, han skämdes inte för att ropa på hjälp, för att be om hjälp. Det kan annars vara människans största problem: att inte inse sitt tillstånd, att erkänna sitt behov av hjälp.
Och det får vara vår bön i dag, en bön om att bli seende, så att vi kan se livet som det är och att det faktiskt innebär att Gud är närvarande alltid och överallt i mitt liv.
Mycket handlar om självkännedom och försoning med sig själv och sitt eget liv. Sören Kierkegaard menar att synd betsår i ”att inför Gud eller med föreställningen om Gud i förtvivlan inte vilja vara sig själv.” Det finns ett trots i synden, att inte vilja vara sig själv, eftersom människan inte känner sig själv. Det avgörande är att komma fram till mötet med sig själv, som den man är inför Gud, och så vilja vilja vara sig själv. Kierkegaard menar att många troende kan ha en gudstro men de håller så att säga fast vid sina föreställningar, han kallar det ”diktarexistensens synd”; att dikta istället för att vara. Att förhålla sig till det goda och sanna genom fantasin istället för att vara det eller vara i det goda och sanna.
Att vara blind är enligt detta att dikta Gud och livet, kanske omedvetet, en liten smula annorlunda än Gud, lite mera a la en kärleksfull fader, som alltför mycket fogar sig efter barnets, enda önskan. Egentligen förstår denne diktare vad som krävs, nämligen att han ödmjukar sig under Gud, man det är svårt, det blir som den olyckligt förälskades dikter om kärlek istället för kärleken själv. Han kan inte helt släppa taget i tro, han är i förhållande till tron en olycklig älskare. Han har börjat på trons väg men som den förtvivlade lever han i en konflikt med sig själv, han kan inte bestämma sig för att ödmjuka sig under Gud.