2 Mos 24:3–8, Heb 9:11–15, Mark 14:12–16, 22–26
Jesus Kristus, vår Herre och Gud, i detta underbara sakrament har du lämnat oss en åminnelse av ditt lidande. Låt oss med sådan vördnad fira din kropps och ditt blods mysterier, att vi ständigt får erfara din återlösnings frukter i vårt liv.
Vi firar Kristi Kropps och Blods högtid, Corpus Christi. Det berättas om den heliga Maria Elisabeth Hesselblad att hon råkade vara med om en Corpus Christi-fest då sakramentet bars i procession. Ska man verkligen falla på knä inför hostian som bärs fram? Detta var väldigt provocerande för henne, och samtidigt gick hon vid denna tid också igenom en inre kris. Men Elisabeth föll på knä som tvingad av en högre makt. Hon hörde en röst säga: ”Jag är den du söker.” Att hon böjde knä blev som en islossning i själen för henne.
Just det som provocerar oss och utmanar oss i den kristna tron kan vara det som leder till denna islossning i själen. Och tvärtom, om det inte finns något som utmanar oss så kan det vara ett tecken på att vi har stannat i vår andliga utveckling. Vi ser det i den svåra stund då Jesus tar avsked från sina lärjungar, att han mitt i det allra mest utmanande ändå förblir kvar hos dem under brödets och vinets gestalt. Han frambär ständigt sig själv som ett offer åt Gud, för oss.
Eukaristin är en förlängning av inkarnationen och påskmysteriet, ett pågående närvarogörande av Kristus. Eukaristin är därför inte en vandring till Kristus utan en vandring med Kristus, i honom, alla dagar till tidens slut. Den som äter Kristi kött och dricker hans blod förblir i Kristus och Kristus i honom. Vi ”dricker Andens ljuvlighet ur själva källan.” Vi är som ett kargt och uttorkat land som försmäktar utan vatten, och endast Kristus kan släcka vår törst, fylla vår tomhet, vår längtan och vårt sökande. Endast han kan mätta vår hunger och ge oss del i det liv som aldrig dör. När Mose stänkte blod på altaret och på folket så syftade blodet på själva livet. När Jesus på skärtorsdagskvällen lyfter upp den stora kalken, fylld med det vin som de alla ska dricka, ser han redan där sitt eget livgivande blod. Att utgjuta någons blod är att beröva någon livet. Eukaristin, Kristi utgjutna och offrade blod, är för oss en andlig blodtransfusion, som ger liv, en överföring av liv! Han som av naturen är liv har gjort också sitt eget kött och blod livgivande. Att vara delaktig i Eukaristin är att leva i själva Livet, som offrar sig självt för att bli livgivande.