Jes 62:1–5, 1 Kor 12:4–11, Joh 2:1–11
Allsmäktige, evige Gud, du som styr och uppehåller allt i himmel och på jord, hör vår bön och skänk din fred i våra dagar.

I dag minns vi Jesu första tecken, förvandlingen av vatten till vin i Kana i Galiléen. Genom detta tecken vill Jesus stärka vår tro och ge oss ett överflödande liv.
Genom mysteriet med bröllopet i Kana vill Gud ingjuta i oss nåden att göra det som Jesus säger, och leva det överflödande livet i honom. Men varför märker jag då inte av detta överflöd av nåd och glädje i mitt liv? Det är mycket vanligt att människor efter en tid får svårt med sin tro. Då man inte längre upplever tron på samma sätt som tidigare, allt blir torrt, vanligt, tråkigt, livet i kyrkan ger inte samma genklang i det inre som tidigare. Att då gå vidare och tro att Kristus finns i detta mänskliga, som den konkreta kyrkan är, det kan vara mycket svårt. Men det är då det börjar, i det mödosamma, vardagliga, goda kampen. Det är då Jungfru Maria börjar sitt verk och vi förstår att vi behöver henne. Maria står mellan människors nöd och sin Sons gudomliga resurser. Hon vänder sig till Jesus för att han skall se på oss, hon vänder sig till oss för att vi skall se på Jesus.
Flera kyrkofäder menar att det var evangelisten Johannes som gifte sig, därför var Jesus och Maria inbjudna som anhöriga. Vinet tog slut eftersom brudgummen var fattig, och Maria hade medlidande med denna fattigdom. Hon vädjar till sin son, som till det yttre var fattig liksom brudgummen men hon visste att han kunde göra den fattige rik. Han blev fattig för att göra oss rika, han som är sann Gud och sann människa.
Så var det i Kana. Maria överlämnar allt åt Jesus. Hon pekar på nöden och fattigdomen och ingenting mer. Hon säger bara: ”De har inget vin”. Så lär Maria oss att sluta säga åt Gud vad han skall göra, och istället öppna oss för att ta emot det Gud ger.
Till sist ropar bröllopsvärden: ”du har sparat det bästa vinet till sist”. Det finns alltid mer att få och därför behöver vi öva oss i att alltid säga: ”du har sparat det bästa vinet ända tills nu”.
Detta tecken handlar djupast sett om människans bröllop och förening med Gud. De tomma stenkärlen är vår fattigdom som behöver erkännas och fyllas med vatten och förvandlas till vin. Vi behöver bli tomma, fattiga, och låta vår tomhet fyllas med det vatten som renar, genom omvändelse, rannsakan, mötet med våra egna frestelser, begär, bekymmer, så att Gud får förvandla detta vatten till det mest utsökta vinet, den inre uppmärksamheten på Gud, inre samling, glädje och hängivenhet.