1 Kor 7:25–31

Evige Fader, du som först har älskat oss och tagit oss till dina barn, låt oss i Kristus nå den sanna frihet och det arv som du berett åt oss långt före världens skapelse.

Det är i vår fattigdom, vår ödmjukhet, vår svaghet, bräcklighet som vi blir mogna för himlen: ”Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike.” ”Saliga ni fattiga… och ve er ni rika!” Det är detta liv som jungfru Maria och alla helgon föder oss till. I mässan och i tidebönerna förenas vi med de fattigas och förtrycktas rop på hjälp, vi utmanas ständigt, om och om igen, att bejaka vår egen fattigdom. Vi ställs också inför veropen över vår egen rikedom. Bönelivet är en ständig påminnelse om hur mycket vår egen rikedom ställer sig i vägen för Faderns vilja med våra liv. I bönen, i den nära relationen till Fadern, får vi kontakt med den sanna glädjen, som går djupare: ”Saliga ni som är fattiga, saliga ni som hungrar, saliga ni som gråter, saliga ni som blir hatade för Människosonens skull. Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen.”

Aposteln Paulus har ett märkligt uttryck i dagens första läsning, han uppmanar de kristna i Korinth att leva ”som inte” (hos me): ”tiden krymper. Även de som har en hustru måste nu leva som om de ingen hade, de som gråter som om de inte grät, de som gläder sig som om de inte gladde sig, de som köper något som om de inte fick behålla det och de som lever i världen som om de inte levde av den. Ty den värld som nu är går mot sitt slut”.

Att vara kallad vänder upp och ned på den innevarande världsordningen. Kallelsen är en förvandling av den kristnes situation i världen så till den grad att Paulus säger att den som är slav ska leva som om han inte var slav, utan som fri. Och den som är fri skall leva som om han inte var fri, utan som Kristi slav. Den som gråter ska leva som om han inte grät, den som är gift som om han inte var gift, den som gläder sig som om han inte gladde sig, den som lever i världen ska leva som om han inte levde i världen.

Låt oss inte anpassa oss efter denna världens villkor utan leva i världen som om vi inte levde i världen. För det är inte längre jag som lever utan Kristus som lever i mig, och därför är det som inte är mycket starkare än det som är. Jag är kallad att leva som om jag inte levde, så att jag lever i världen som att Kristus, den fattige, lever i mig.