Hes 37:12–14, Rom 8:8–11, Joh 11:1–45
Ge oss, Herre, kärlekens gåva och glädje, så att vi lever av den hängivenhet i vilken Kristus gick sitt lidande till mötes och frälste världen.
Vi är nu inne i den sista fasen av fastetiden, passionstiden och ber om att denna Guds kärleks passion ska förvandla oss.
Ett av de fem ekumeniska imperativ som undertecknades i Lund år 2016 uppmanar oss att ständigt låta oss ”förändras genom mötet med den andre och genom det ömsesidiga trosvittnesbördet.” Men för att själva förändras behöver den mänskliga dialogen efterlikna den dialog Gud inlett med människan. Det ser vi i evangelierna, i vänskapen runt Jesus, i dagens evangelium tydligt uttryckt i Jesu vänskap med syskonen i Betania, Marta, Maria och särskilt Lasaros: ”Herre, din vän är sjuk.” ”Jesus var mycket fäst vid Marta och hennes syster och Lasaros.” ”Vår vän Lasaros sover, men jag går dit för att väcka honom.” ”Jesus föll i gråt.” Och man sa: ”Se, hur mycket han höll av honom.” I denna vänskap är vi infogade, ja denna vänskap är människornas andliga mötesplats och därför avgörande för de kristnas enhet. Men det handlar mindre om att vi ska ändra oss i mötet med en syster eller broder från en annan kyrka och mer om att låta oss förvandlas i mötet med Kristus själv.
Den ekumeniska dialogen bör inrikta oss på det väsentliga mysteriet, så att vi närmar oss varandra genom att tillsammans närma oss Kristus, i en hållning av tillbedjan och lovsång.
Kristi främsta gest är att sträcka ut sina armar för att omfamna människorna, i korsets mysterium. Här synliggörs Guds önskan att dra alla till sig. Jesus är din vän. Vännen. Med ett hjärta av kött, likt ditt, med kärleksfyllda ögon, som grät över Lasaros. Och han älskar dig lika mycket som han älskade Lasaros.
Vi är kallade att tillsammans fördjupa vår vänskap med Jesus. Att tala med honom, så enkelt som en vän med en annan, att lära känna honom, att ”umgås” med honom. Att föras in i den djupa, förtroliga vänskap med Jesus som är själva livsluften och målet för vårt mänskliga liv.
Relationen med Jesus som börjar med den kärlekserfarenhet vi får i sakramenten, växer i vardagens omständigheter, där allt blir material i det ständigt pågående vänskapliga samtalet med Jesus. Genom kyrkan är vi infogade i den vänskap, gemenskap och enhet som vi ser växa fram mellan Jesus och syskonen i Betania, Marta, Maria och Lasaros. Och i Kyrkans gemenskap, där är vi, verkligen varandras systrar och bröder i Kristus.