Heb 2:14–18 och Mark 1:29–39
Herre, kom oss till mötes i vår bön, så att vi inser vilken uppgift du har givit oss och fylls av kraft att fullgöra vad vi insett.

Jesu mission gick ut på att göra ”dödens herre, djävulen, maktlös och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv”. Det är en pågående befrielsehandling som fortsätter genom historien för att frigöra människan från all fruktan och rädsla. Och denna rörelse får sin kraft utifrån att Gud själv satt sig in i och delat människan erfarenhet av rädsla och fruktan: ”Eftersom Jesus själv har prövats och lidit, kan han hjälpa dem som prövas.” Jesu helande verksamhet har sin grund i att han som både Gud och människa känner medlidande med oss människor i våra svagheter och därför har en särskild omsorg om de sjuka. Han kunde hjälpa Petrus svärmor och många andra, vilket apostlarna berättar om i evangelierna.
Vi ser att denna omsorg om de sjuka förs vidare i kyrkan, av apostlarna, och vidare in i vår kultur. Jesus är läkaren, i hela sin person, för både kropp och själ.
Så kan vi få vara med i den rörelse som syftar till att befria människan från all fruktan för döden. Genom att tillsammans med Jesus möta oss själva, vår rädsla för döden, vår dödsångest kan vi förstå vad andra går igenom.
Ibland verkar Jesus utan att vi ber, ibland när vi ber för andra och ibland när vi ber för oss själva och allra oftast när andra ber, när kyrkan i sin helhet ber. Jesus har makt och vilja att ingripa utan någons bön, av nåd, för att han vill det. Men kyrkans förbön är grundstenen. Vi ser hur lärjungarna bär fram Petrus svärmor i sina förböner, så ska vi tillsammans bära fram varandra. Vi är alla burna av denna förbön som ständigt frambärs i kyrkan, men också våra egna suckar är verksamma, den ordlösa bönesucken är en förbön som verkar. Så får vi i denna heliga Eukaristi sucka och be för alla som lider av olika sjukdomar, att fler och fler ansluter till den befriande rörelse som utgår från Jesus Kristus.