Job 19:1, 23–27, Fil 3:20–21 och Joh 5:24–29
Herre, lyssna till våra böner och ge oss, i tron på Jesu uppståndelse från de döda, förvissning om att våra bröder, dina tjänare, skall uppväckas till samma eviga liv.
Vi firar Alla själars dag och ber för de döda, som behöver renas för att helt kunna träda in i ljuset. ”Ge dem, Herre, den eviga vilan, och låt det eviga ljuset lysa för dem.”
Trons gåva drar oss över från döden till det eviga livet. Den tro som den hårt prövade Job uttrycker: ”Jag vet att min förlossare lever och att han till slut skall stå fram över stoftet.” Det är vår tro, att livet inte blir utsläckt, endast förvandlat. I Kristi ljus är hela livet en förvandling. Våra kroppar bryts ner, vi avkläds på allt, vi går lika nakna ut ur livet som när vigick in i det. Men livet blir inte utsläckt, blott förvandlat. Det som sker i den heliga Eukaristin är därför nyckeln till hela det mänskliga livet. ”Liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv.” Detta liv ges vidare i Eukaristin i det eukaristiska brödet, Kristi livgivande kropp. Men det är inte bara brödet som förvandlas utan också våra dödliga liv förvandlas och blir delaktiga av gudomligt liv, vi förvandlas liksom brödet på altaret till Kristi kropp.
Hela livet är därför en förvandling och döden är själva porten till det helt förvandlade livet, det eviga livet. Vi bär på detta hopp för hela världen. Hoppet för hela vår person som vi uttrycker med vår tro på kroppens uppståndelse och det eviga livet. Det är en tro på historiens kroppslighet, vi bekänner vårt hopp och vår kärlek för den jordiska realiteten, som inte kommer att upphöra utan träda in, förvandlad, i det eviga livet. Och vi erkänner kroppens värdighet, den historiska konkreta realiteten av varje mänsklig person och att de som Gud älskar och återlöser och frälser, slutligen är sig själva. Därför beklagar vi inte döden som blivit orsak till allas frälsning, den död som Guds Son inte ratade eller flydde, den död som Gud har gett oss som frälsningsmedel (S:t Ambrosius).
Alla själar är kallade till helighet, att till slut skåda Gud ansikte mot ansikte och besvara hans kärlek med ett rent och odelat hjärta. Denna rening som fullbordas i skärselden börjar och slutar i Kristi kärlek. Benedictus XVI skriver att “den eld som både bränner och räddar är Kristus själv, Domaren och Frälsaren. Mötet med honom är den avgörande handlingen i domen. Inför hans blick smälter all falskhet undan. Detta möte med honom tillåter oss, när det bränner oss, förvandlar oss och befriar oss, att bli sanna mot oss själva. Kärlekens smärta blir vår frälsning och vår glädje. Allt som vi har byggt upp under våra liv kan visa sig vara halmstrån … I smärtan vid detta möte, när orenheten och sjukdomen i våra liv blir uppenbara för oss, finns frälsning. Hans blick, beröringen med hans hjärta helar oss genom en obestridligt smärtsam förvandling "som genom eld" (Spe Salvi 47).