Upp 15:1–4, Ps 98, Luk 21:12–19
Allsmäktige, evige Gud, som i din älskade Son, världsalltets konung, har velat sammanfatta allt, låt hela skapelsen, befriad från tomhetens välde, tjäna ditt majestät och utan ände lova dig.
I dagens evangelium säger Jesus något paradoxalt: ”Lägg bara på minnet att ni inte skall förbereda några försvarstal.” Lärjungarna ska anstränga sig för att komma ihåg att de inte ska anstränga sig. Det är själva grundhållningen i en kontemplativ livshållning, att anstränga sig för att inte anstränga sig.
Vi behöver inte ändra på någonting, vi låter allt vara som det är.
Denna kontemplativa livshållning gör att vi kan vandra genom livet förtröstansfullt och sorglöst, utan oro för morgondagen. Det som är där får vara där, och jag kan ana en glädje och en ro, som finns där, bakom och inrymd i allt och alla, eftersom allt vilar i Guds hand, i hans godhet och försyn.
Liksom Gud själv är både kommunicerande och mottagande i sin trefaldighet behöver vi närma oss honom på ett samtidigt aktivt och passivt sätt. Aktivt tillåter vi Gud att få älska oss men passivt genom att vara receptiva och mottagliga. Det handlar om vår persons kärna, själen, där vi tar emot och låter oss älskas och frälsas. Det är nådens mellanläge, där Gud verkar helt och fullt och vi blir allt djupare aktiverade. Jungfru Maria representerar denna högsta form av mänsklig aktivitet, det passiva gudsmottagandet. Det största vi kan göra är att passivt, i överlåtelse säga ja och Guds vilja och att ta emot honom i våra liv, i en försoning av aktivitet och passivitet.
Men Jesus säger: ”ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. […] Genom att hålla ut skall ni vinna ert liv.” Det finns en större närhet till Gud i motstånd, smärta och lidande än i seger. Genom många svårigheter och lidanden, motgångar och just när människor missförstår oss, hånar oss och förvanskar det vi håller för heligt och upphöjt, vinner vi evigt liv.
Ofta är det i korsets stund vi känner igen Jesus som vän och konung i våra liv, att han är nära mig i min smärta, i mina nederlag och kors, just där kan jag lära mig att överlämna mig ännu mer till honom.