1 Sam 26:2,7–9,12–13,22–23, 1 Kor 15:45–49, Luk 6:27–38
Allsmäktige Gud, låt oss så begrunda dina ord och dina underbara gärningar, att det vi gör och säger alltid kan behaga dig.
Uppmaningen att inte ge igen, utan att älska, är en begränsning av hämndbegäret. Samtidigt är det viktigt att begränsa och korrigera den som skadar oss själva eller andra. S:t Augustinus säger att ”människor ska älskas men på ett sätt så att deras fel inte älskas […] Om du lider skada, förblir tyst och inte korrigerar din nästa, syndar du mer genom din underlåtenhet än den skada din nästa orsakat dig.” Det handlar alltså om något som är mycket mer värt än det som någon kan ta ifrån oss, den mänskliga personen värdighet och det som Gud lagt ned i varje människa, som väntar på sin fullkomning. Därför önskar Gud att de som på något sätt gör oss eller andra illa, ska korrigeras men också omfattas i våra böner, i vår önskan att göra Guds vilja.
”Älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er.” Här får vi vägledning i hur vi ska hantera dem som vi har svårt för, de besvärliga, de fientliga, de som är mot oss på något sätt.
Jesus säger inte att vi ska samtala, gå i dialog, försöka lösa något, utan att vi ska be för dem, för bönen åstadkommer mer. I bönen vänder vi oss bort från oss själva till den ende som kan hjälpa både oss och den andre. Vi kan inte rädda oss själva, vi behöver hjälp utifrån, ja ovanifrån, den hjälp som endast Gud kan ge. När vi ber, överlämnar vi oss åt Gud och ger honom möjlighet att arbeta med oss, att förändra oss, förvandla oss. Vi fylls vi av kärlek, vi vill den andres bästa, att hon eller han ska nå sin egen fullkomning, sin fulla potential, trots alla relationella svårigheter.
Att vända andra kinden till är ett led i denna förvandlingsprocess, att vi arbetar med våra impulser att ge igen, att vi växer i tålamod, i efterföljelse av Jesus, efterliknar honom, imiterar honom. ”Då skall er lön bli stor, och ni skall bli den Högstes söner, ty han är själv god mot de otacksamma och onda.” Vi är just kallade att imitera och efterlikna Gud själv, som en son efterliknar sin fader. Det är ytterst en fortsättning av inkarnationen, detta att Gud blev människa för att vi steg för steg, dag för dag, ska bli mer och mer som han.