Apg 16:22–34 och Joh 16:5–11

Helige Gud, genom påsken blir din kyrka ständigt ung på nytt. Låt vår härlighet som dina barn ge oss osvikligt hopp i väntan på uppståndelsens dag, då allt förvandlas och förnyas.

Paulus och Silas pryglas och deras ben låstes fast i stocken i det innersta fängelserummet. Men ”vid midnatt höll Paulus och Silas bön och sjöng lovsånger till Gud.” De var fyllda med så stort hopp, sådan tillförsikt eftersom de såg att deras utsatta situation var inrymt i ett större sammanhang, deras liv och allt annat låg i Guds hand.

På ett liknande sätt kan vi se att br Wilfrid Stinissens texter utandas en stark kosmisk optimism, i boken Mitt liv i dina händer skriver han: ”Gud hanterar det onda på ett så suveränt sätt och med sådan virtuositet att resultatet blir bättre än om det aldrig hade funnits ondska […] Ingenting faller utanför Guds plan. Därför har världens tragik, trots all sin förskräckelse, ingen slutgiltig karaktär. Allt det absurda, som människans dårskap och blindhet är i stånd till, fångas upp av Guds kärleksfulla allmakt och den fogar in även det absurda i sin frälsningsplan”. Det onda och svåra har ingen slutgiltig karaktär, vilket Hjälparen den helige Ande undervisar om: ”denna världens härskare är dömd”. Det som har slutgiltig karaktär är att Sonen ”går till Fadern.” Allt är omslutet i denna rörelse som utgår från fadern och återvänder till Fadern. I boken Vandring till sanningen skriver Br Wilfrid: ”Är det inte just Guds allmakt som gör det onödigt för honom att ständigt ingripa? Just därför att han är allsmäktig kan han låta allting ske. Hans makt består i att allting, absolut allting är användbart för honom. Av de hemska dissonanser som människan erbjuder komponerar han en underbar symfoni”.

Som vi betonar i den kristna djupmeditationen är också våra mänskliga kroppar indragna i detta större sammanhang. Br Wilfrid drog in kroppen i det andliga livet. Kroppen som en mötesplats för Gud och människa, nådens port, den kanal genom vilken Guds kraft strömmar in. Och andningen är gränslandet mellan det kroppsliga och det andliga: att andas in är att ta emot, men endast för att därefter ge ut av sig själv. Denna utandning är uttryck för överlåtelsen, som br Wilfrid delar in i tre etapper. Den första är accepterandet av Guds vilja i livets alla omständigheter. Den andra är att aktivt göra Guds vilja. Den tredje etappen är att man blivit så överlämnad att man blir Guds följsamma redskap. Gud utför sin vilja i den överlåtna människan, att låta Gud göra allt är en form av vila. Guds verk är att vi anförtror oss åt honom, då vi släpper greppet om allt eget och låter oss ledas av Gud, vi vilar i Gud.