2 Kor 9:6–10, Joh 12:24–26

Helige Fader, med glödande kärlek tjänade den helige Laurentius din Son i trohet intill döden, och därför har du ärat honom. Lär oss att älska det han älskade och att handla som han lärde.

Vi firar den helige Laurentius, romersk ärkediakon på 200-talet; vi ber om hans förbön för alla fattiga, sjuka och ringa i vår värld och om Kyrkans förnyelse i Europa och i vårt land.

Varför är Laurentius så vördad och älskad? Bara i Rom finns 34 kyrkor med hans namn. Också många kyrkor i vårt land bär hans namn, och många bär hans namn: Lars. Han var ansvarig för kyrkans ekonomi på 200-talet, och det brukar man inte bli älskad för, men han visar att även ekonomi kan vara ett sätt att samarbeta med Gud. I dag kan vi särskilt be för bankerna och alla som har ekonomiskt ansvar. Det var tider av svåra förföljelser och den nye kejsaren hade gripit och dödat Påven tillsammans med ett antal diakoner. Kejsaren beordrade S:t Laurentius att föra kyrkans skatter till honom. Lars bad om tre dagars betänketid och passade då på att dela ut allt vad kyrkan ägde till de fattiga. Sedan gick han med en stor skara krymplingar och tiggare till kejsarpalatset och sa: ”dessa är kyrkans verkliga skatt.” För detta led han martyrdöden, grillades bokstavligen på ett glödande järnhalster, den 10 augusti år 258.

När Paulus i dagens första läsning citerar Ps 112:9 är det som en direkt beskrivning av S:t Lars: ”Han strör ut, han ger åt de fattiga”. Laurentius integrerade ekonomi, bön, hjälp till de sjuka, fattiga, fängslade, föraktade. Ja, ”Gud älskar en glad givare.” Ekonomi, pengar och ägande har en andlig aspekt, ja Gud vill även vara med i hur vi handskas med våra pengar, det vi äger.

Men ytterst är det inte våra pengar Gud vill ha utan våra liv, vår tillit, förtröstan, vår tro och vår tacksamhet. Det är inte vårt ägande och alla bekymmer som detta medför som är Kyrkans verkliga skatt, utan vår fattigdom, bejakandet av vårt totala beroende av Gud. Vetekornets lag gäller både för S:t Laurentius och för oss alla, det nakna liv som faller i jorden, när vi avkläds alla bindningar till människor, ägodelar, oss själva, och så vidare. Först när vi bottnar i vårt eget livs avgrund upptäcker vi att vi är omslutna av Guds oändliga godhet, och blir mer beredda att ge oss själva som en ren gåva. Vi finner oss själva genom att dö bort från oss själva, i föreningen med Kristi kärleksdöd på korset. Då kan vi inte annat än hålla fast vid honom, tro på honom, älska honom och hoppas på honom.