SAMLING SOM ANDLIG ÖVNING

Inre samling

Vi utgår från Francisco av Osuna och hans tredje alfabete. Han ger råd till människor i alla situationer i livet och insister på att vänskap och gemenskap med Gud är möjlig, säker och öppen för alla. Det är en spiritualitet för alla. Samlingens nåd tillhör alla som lärt sig att älska den. Han menar att ”Det vi älskar är vårt genom kärleken.” Om vi älskar att vara samlade i oss själva, så har vi redan nått långt.

Det finns något gudagivet i människan som gör att hon kan finna svaren inom sig själv, bli samlad i sig själv, finna stillhet och frid.

Jesus säger: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er” (Luk 17:20–21).

Vidare säger Isak Syriern eller Isak av Nineve (613–700):

”Finn friden inom dig själv, så kommer himmel och jord att finna friden i dig. Var flitig med att gå in i den skattkammare som finns inom dig, och du kommer att se himmelens skattkammare: Ty dessa är en och samma sak, och genom ett enda inträde kommer du att skåda dem båda”.

Detta har i kyrkan fröknippats med bön, att be är att samla sig.

Samlingens bön

Detta var något man odlade bland de kontemplativa Franciskanerna i Spanien under 14-1500-talet. Detta bidrog bland annat till övningar som hjälpte människor till inre samling, genom den böneform som kallades samlingens bön (oración de recogimiento). Franciskus av Assisi älskade att dra sig undan i tystnad för att ostört få meditera, han införlivande i den franciskanska rörelsen genom att uppmuntra perioder av eremitiskt liv. Detta vidareutvecklade i franciskanska mystik, vilken blommar ut i Spanien på 1400-talet. På 1500-talet möter vi sådana kontemplativa franciskaner i Spanien, som Pedro av Alcántara (1499–1562) och Francisco av Osuna (1492–1540), samtida med Ignatius av Loyola (1491–1556).

Det speciella med dessa franciskaner är att de utvecklar praktiska andliga övningar som bland annat rör olika former av bön, förhållningssätt till tankar och känslor och olika sätt att odla tystnad. Samlingens bön var bön i ett vidare perspektiv, mer som ett sätt att leva, andliga övningar i vardagen för lekfolket så att de kunde samla sig, finna stillhet och frid mitt i arbete och andra sysselsättningar. Dessa kontemplativa franciskaner betydde dessutom mycket för karmeliternas förnyelse under 1500-talet då de visade hur mystik och handlingskraft hörde samman med varandra. Det kontemplativa, inåtvända, blev en kraft i det aktiva och utåtriktade livet.

Francisco av Osunas tredje alfabete

S:t Francisco av Osuna utvecklar övningar i hur man kan finna inre samling och hantera sina oroliga tankar. Han skrev sex olika andliga alfabeten och det ”Tredje Alfabetet” skrev han år 1527. Tio år senare råkar Teresa av Jesus få tag på en kopia och hon läste den med stor behållning, hon kallade boken för ”sin Mästare”. Den var en guide genom hennes mystika erfarenheter och en källa till inspiration när hon själv skulle vägleda andra i inre samling. I denna bok betonar Francisco att det viktigaste är att människan är samlad i sig själv, och att hela människa vandrar tillsammans, kropp och själ, som en samlad enhet. I Spanien växte det i denna anda fram reträttplatser där kontemplativa franciskaner lärde människor hur de skulle kunna bli och förbli samlade i sig själva.

Francisco av Osuna menar att det inte finns något bättre namn för denna heliga praktik än ”samling”, eftersom det handlar om att samla in och församla allt som är utspritt. Detta praktiserades tidigt i kyrkan av eremiter, som drog sig undan till grottor, för att samla sig, långt borta från alla distraktioner.

Jesus var alltid samlad i sig själv, han var alltid i intim närhet till sin himmelske Fader, han förblev i total frid, enhet, fokus, vad som än hände. Det var han som ändrade och förvandlade världen, utan att själv förändras. Men vi är inte samlade, vi ändrar oss hela tiden utifrån vad som händer inom eller utom oss själva.

Jesus är en försonad enhet i sin person men vi är splittrade, olika delar av vilka vi är lever liksom åtskiljda från varandra, vandrar inte i takt, tillsammans. Men Jesus levde inte för sin egen skull utan för vår skull, och han drog sig undan i öknen i 40 dagar.

Francisco av Osuna säger att vi ska följa honom ut i öknen, inte 40 dagar utan i 40 år, för att meditera, vara i den gudomliga kontemplationens öken, frigjorda från allt som är skapat. ”Praktisera regelbundet samling för att öva dig själv”.

Denna bok beskriver i detalj samlingens komplexa psykologiska processer och ger råd och visar hur man kan se tecken på framsteg längs vägen.

Han beskriver så tio andliga rörelser förknippade med att man övar inre samling.

En centripetal rörelse mot mitten, centrum!

TIO ANDLIGA RÖRELSER I SAMLINGENS PRAKTIK

1. Samla allt till ett. Samlingen måste ses i relation till begrepp som enhet eller förening, och då inte i en mänsklig mening utan en gudomlig andlig mening. Samlingen leder eller drar människan till en nära intim relation med Gud. Kan beskrivas som att många delar förenas till ett eller att en enhet som skulle kunna vara uppdelad inte är det: de är samlade, församlade till ett, hela människa vandrar tillsammans, kropp och själ, som en samlad enhet.

Alla som praktiserar inre samling blir ett hjärta och en själ, på samma sätt som vi erfar att alla som mediterar i meditationshallen blir ett, motsättningar, meningsskiljaktigheter och illvilja undanröjs, när vi gör det tillsammans. Tillsammans blir vi starkare och vi återvänder till oss själva och blir samlade i Gud.

2. Vara ett med sig själv. Denna övning kallas också samling eftersom den kallar människan tillbaka till sig själv. Människan är uppdelad i så många delar beroende av allt som drar henne hit och dit, tankar, känslor, informationsöverflöd, allt som fångar hennes uppmärksamhet, och oroar henne. Francisco av Osuna upptäckte att den som började att njuta av inre samling, förenhetligar sitt sätt att leva, förenar och förenklar sitt liv. Han eller hon struntar i eller minskar det som distraherar honom och modifierar sitt sätt att leva så att han genom lite styrning kan bli samlad.

3. Förening av förnuft och känsla. Samlingens väg är en affektiv väg där den älskande viljan är mer betonad än intellektet. Samlingen är främst affektiv men den intellektuella reflektionen över den inre processen är nödvändig för att stödja utvecklingen till samling. Denna övning samlar genom förnuftet den som förrirats av sina känslor och blivit oordnad. Den heliga samlingen möter människan i detta tillstånd liksom ängeln i 1 Mos 16 bad Hagar att återvända till sin husmor, förnuftet, och ödmjuka sig under henne.

4. Tid och plats för stillhet. Den samlade drar sig undan till ensamheten, likt Isak som drog ut på fälten för att meditera eller Elia som steg upp på Berget för att dra sig undan människorna. Här drar sig människan undan folkmassorna, städernas larm, världens oro, för att vara i öde trakter, åka på retreat för att hon längtar efter samling. Detta går att anpassa efter vars och ens livsomständigheter, man behöver inte sälja allt och fly ut i skogen. Skapa rum för stillhet: tider och platser.

5. Lugna känslorna. Samlingens praktik gör att känslorna blir återsamlade. Den som är samlad finner ingen glädje i förändringar, nya saker och tomt prat om något ämne förutom att vända sin uppmärksamhet till Gud. Han eller hon sluter ögonen, sänker ögonen, och ser inåt, längtande efter att se Gud. En samlad person föredrar tystnaden, är sparsam med orden och skyddar sina ögon från att vandra hit och dit.

6. Förbli i ditt centrum. Övningen i samling förvandlar en orolig människa, som inte kan sitta still, är rastlös, inte kan vara tyst, till att finna sin mittpunkt, lugnet, blir samlad, ödmjuk. Här menar Francisco av Osuna att en sådan människa också är mer mottaglig för extatiska erfarenheter, kan slappna av så djupt att han eller hon liksom försvinner, hänrycks, erfar enheten med Gud bortom allt.

7. Vara mottagande. En person som praktiserar inre samling tar emot dygder. Den som är samlad i sig själv får liksom dygderna utan att anstränga sig eftersom allt gott kommer genom denna samling, liksom visdomen är moder till allt gott. Dygderna är krafter som hjälper människan att ordna sitt liv, det är också medelvägen mellan överdrifter och underdrifter (snål-generös-slösaktig, inställsam-vänlig-grälsjuk).

8. Skydda hjärtat. Den som övar samling låter sina inre sinnen bli samlade lik en sköldpadda som drar sig in i sitt skal och inte bryr sig om det som är utanför. Samlingen blir ett skydd från faror, en klippa dit vi kan fly, som psalmisten diktar: ”De höga bergen är stengetens hem, klyftorna ger klippgrävlingen skydd” (Ps 104:18).

9. Mötet med sin djupaste identitet. Samlingens praktik kräver en medveten beslutsamhet att gå in i sig själv. Själsförmågorna blir samlade i själens innersta rum, där Guds avbild glimmar. Vi får kontakt med den del av människan som är oskadad av ursynden, en helt ren, helig plats i människan där hon finner sin djupaste samling. Vi erfar den kärlek som Gud inpräglat i varje människa, vi blir samlade i den kärlek som vi har till oss själva, som Gud har gett oss. Här blir människan upplyft till Gud, förenas med Gud, det är känslolivets höjdpunkt, mitten, centrum (synderesis).

10. Sammanfoga själen med Gud. Den kristna mystikens mål för varje människa är: själens förening eller samling i Gud. Det är en kommunikation med Gud som sker i Gud i vilken människans själ är helt återsamlad. Den reser som en andra Jakob till Betel, Guds hus, där Gud bor i människan som i sitt eget hus, som om han inte hade himlarna att bo i, Gud sänker sig ner i den människa som är samlad i honom och den samlade stänger dörren för allt annat.

Där på bergets topp uppenbarar sig Gud genom att göra underbara ting, han sänker sig ner på hjärtats altare, byggt av stenar, människans förmågor och stoftet av människans tankar. Där förvandlas själens namn från Jakob till Israel, dess inre strider stillas, alla föreställningar har övervunnits, själen är samlad och placerad på berget, som en ointaglig stad.

Huvudpoängen med denna andliga övning är att samla hjärtat. Samlingens praktik  återsamlar alla våra bekymmer och lugnar och stillar dem. Francisco av Osuna menar att vi ska öva samling som om vi byggde ett hus, sakta och långsiktigt, ett samlingens hus, dit vi kan gå in och om och om igen finna vila, stillhet, tystnad.

Uppmaningen denna vägledning är: öva och praktisera ofta inre samling.

Återerövring av en bortglömd praxis

Detta med ”samling” är inte något nytt eller något man kan välja eller välja bort, utan en väsentlig och integrerad del av det kristna arvet som har glömts bort. ”Bara namnet finns kvar”, säger Francisco av Osuna - och ordets ”renaste och äldsta betydelse” måste återupptäckas.

Samlingens praktik handlar om den gudomlig aktiviteten av att samla och samla in. Ett annat passande ord är erinran som beskriver både själva erfarenehten av att vara samlad och den eftertänksamma reflektionen över denna erfarenhet. Och Francisco av Osunas egna ord: ”syftet med denna övning är att samla ihop och samla det som är utspritt, och eftersom denna andakt samlar och för samman så mycket kallas själva övningen för samling”.

Så identifierar han tio inbördes relaterade andliga rörelser i själen. Dessa är å ena sidan progressiva, men samtidigt samtidiga och något kontinuerligt. Inte så mycket stadier, utan som en gradvis ökande intensitet av Guds samlande aktivitet som kulminerar i en dynamisk enhet i hjärtat. När samlingen fördjupas är detta mer och mer Guds initiativ inombords, som vi endats kan förbereda oss för, önska, erkänna, ta emot och delta i.

Att vara samlad är det mest välsignade tillståndet en människa kan befinna sig i.

I samlingen är människan nämligen öppen, mottagande, disponibel, för alla goda gåvor. Det finns många exempel på detta i Bibeln, som Abraham och jungfru Maria. Jungfru Maria säger ja till Guds vilja med hennes liv, hon öppnar sig för att ta emot allt, det finns inga hinder i henne för de gåvor som Gud vill ge. Hon är samlad, hon förblir i sitt centrum och kan så ta emot alla dygder, hon tar allt till sitt hjärta och begrundar det. Man brukar ibland säga att Maria personifierar det passiva gudsmottagandet vilket är exakt det som Francisco de Osuna menar att samlingen leder till. När vi är samlade förenas det passiva och aktiva, i en sorts paktivitet, eller passivt mottagande av gåvor.

Francisco de Osuna uppmuntrar oss att öva samling och då säger han att vi börjar älska detta, att vara samlade och vidare att vi redan har del i det som vi älskar: ”Det vi älskar är vårt genom kärleken.” Om vi älskar att vara samlade i oss själva, så är vi redan samlade. Genom kärleken till något äger vi redan det.

Det gäller alltså att älska och att älska att vara samlad och vara ett med sig själv.

Förhållningssätt till tankar, utifrån samlingens praktik

Ett tecken på att vi inte är samlade är något han kallar ”kringflackande tankar”, tankar som vandrar omkring utan riktning. Tankarna vandrar så att vi inte kan styra dem, vända dem till Gud, och berätta om vår svaghet för honom och i tro be om hans hjälp.

Destruktiva tankar förstör friden inom oss

Francisco av Osuna tar upp den gemensamma och plågsamma erfarenheten hos dem vars inre liv fördjupas och intensifieras men finner att den växande friden i minnet är störd av ofrivilliga, destruktiva tankar som stiger upp i medvetandet.

Han menar att vi behöver vakta vårt hjärta - och att det handlar om en form av inre konflikt. han talar om andlig krigföring för att förklara vad som händer i själen, men på ett positivt, pastoralt sätt, inte för att skrämma utan för att uppmuntra till en kunnig vakenhet och en övning i förhållaningssätt till tankar.

Ursprunget till fientliga tankar

För Osunas tankar som förstör minnets frid i Gud är ondskans verk. Dessa "tankar" är så invasiva, så subtila, så bedrägliga att han tillskriver dem djävulen. Samtida läsare kan ha svårt med sin världsbild och beskrivning av demonisk och änglaaktivitet inom själen. Man kan tala om dessa destruktiva krafter på ett psykologiskt sätt - som egots negativa energier, som intensifieras med kollektiva, arketypiska krafter.

Hur vi ser på Bibeln användning av fiender!

Påminner om ökenfädernas förhållnignssätt till tankarna: att se tankarna som främmande röster som komemr med förslag. Min uppgift är att vara på min vakt och fråga varje tanke: vad är det du vill? Vill du mig något gott eller något ont? Komemr du från Gud eller någon annanstans ifrån?

Förstå hur fientliga tankar fungerar

Det första steget för att svara på de inre konflikterna i själen är att förstå hur en inre fiende fungerar.

1. Invasiva tankar som kontrollerar försvagar vårt sinne och vår vilja

På samma sätt som främmande makter invaderade det utlovade landet i Gamla testamentet redogör så, säger Osuna, försöker den Onde att förstöra friden i vårt inre territorium. Det är "ett orättvist krig” och Osuna antyder att dessa tankar inte beror på fel eller misslyckanden hos den som lider av dem.

2. Smittsamma tankar som påverkar hela människan

3. Bedrägliga tankar som verkar vara "bra"

4. Destruktiva tankar på djupare nivåer

Dessa tankar attackerar den speciella psykologiska svagheten hos var och en enskilt.

Sammanfattningsvis har Francisco av Osuna en sentens som han upprepar:

"Tankar startar krig om porten inte är stängd” (7:1.181).

Andliga destruktiva tankar

Osuna ger några specifika exempel på vilken typ av religiösa tankar som 'frestar' och

"bekämpa" oss. ( 7.4.187 -7.5.194).

Tankar som avleder, blockerar eller splittrar oss.

Tvångsmässigt tankar av skam, som endast är inriktade på att vi ska komma ihåg våra synder och känna skam.

Tankar som alienerar oss från oss själva, utifrån att vi känner en falsk skuld, en sorts rädsla för oss själva, förakt för oss själva.

Tvångsmässiga sexuella fantasier sopm frestar oss att identifiera oss med fantasin.

Dessa psykologiska konflikter tolkar Francsico av Osuna andligt. I slutändan är det en kamp om våra själar, om att behålla friden i hjärtat, att vara samlad i sig själv och det som hotar den inre friden och samlingen (7.6.194).

Han varnar också för att det varken är möjligt eller nödvändigt att förstå tankarnas ursprung, men de kan bedömas utifrån deras inverkan. Han summerar effekterna i följande: "De onda tankarnas krig ger näring åt oenighet och disharmoni i kroppen, för det får känslorna att göra uppror mot förnuftet, och dessutom orsakar den att det inre lugnet och den inre vilan och friden tas ifrån oss ( 7.6.197).

Botemedlet mot destruktiva tankar.

Att känna igen det goda inom sig.

Det är lika viktigt att förstå och känna igen de goda krafterna inom oss. Tankar med frid, och Francsico av Osuna menar att änglarna här har en avgörande betydelse, för de kommer med goda  tankar i våra hjärtan, de ger oss god inspiration, och lockar oss till det goda (7:3.184).

Dessa tankar förmedlar en känsla av skyddande andlig närvaro. En änglalik närvaro,  då Gud låter oss ​​känna närvaron av vår skyddsängel, som är så beskyddande och behaglig för själen att hans närhet frambringar det goda inom oss (7:3.185).

Dessa goda tankar kommer med frid, tro, hopp och kärlek, förståelse, medkänsla och sanning (7:3. 186, 7:3.186).

Hur kan vi då bli fria från ofrivilliga destruktiva tankar? (7:8.203-204).

Francisco av Osuna ger några tips på förhållningssätt, som visar att det är möjligt att öva upp en en ny relation till dessa tankar genom självreflektion och tyst bön.

1. Erkänna men inte samtycka till tankarna

Att samtycka eller överlämna sig till tankar innebär en tro på deras sanning och en identifikation med dem. (7:8.203) Här handlar det om att öva sig i att  vara uppmärksamm på tankarna utan att identifiera sig själv med dem.

2. Att uppmärksamma tankarna men inte stanna kvar i dem (7:8.203). Här handlar det om att öva sig att inte fastna i tankarna, inte följa dem, utan släppa dem.

3. Att avstå från tankar i vår inre ensamhet. Att säga nej till tankar som kommer till oss under bönen och meditaitonen, eftersom den tiden är reserverad uteslutande för Gud. ”Så låt försiktighet vara dörrvakten som säger till alla tankar som kommer att du inte tar emot besökare eftersom det är Guds tid. Andra tankar ska inte tas in eftersom de inte behövs, inte heller har de blivit kallade, inte heller gynnar de dig tvärtom, de skadar dig, så de är inte välkomna. Den inre samlingen säger nej till tankar som tränger igenom sinnens portaler, och öppnar istället våra hjärtan för Gud, för nejet avsäger sig inte Gud utan förkastar snarare allt annat så att vi kan vara ensamma med honom” (7:8.204). Ansträngningen här ligger helt enkelt i att bevara uppmärksamheten på Gud, alltid och överallt.

SEX FÖRHÅLLNINGSSÄTT TILL TANKAR

1. Skydda ditt hjärta

Först av allt behöver vi skydda vårt hjärta så att känslor och intryck inte blåser rakt igenom oss och skapar inre oro och förvirring i tankarna.

2. Var närvarande, hemma i dig själv

Vi måste förbli i vårt eget hjärta i vår väntan på Guds ankomst, alltså stanna kvar i oss själva, inte vara frånvarande, gå bort i från oss själva.

3. Sträva inte efter förändringar

Osuna varnar för ombytlighet och flyktighet, den rastlöshet som gör att man ständigt söker förändringar. De rastlösa är som småpojkar som jagar fjärillar.

Osuna menar att kärleken till förändringar är en huvudorsak till att människan mår dåligt. Lita på Gud och stanna i ditt hus. Osunas råd är att förbli där man är, i lugn och frid, då kan Gud lättare ge oss det vi behöver, än om vi är ombytliga, flyttar runt, söker förändringar.

4. Söka se Gud alltid och överallt

Vi kan se den osynlige i allt. Han har lagt ner sig själv som ett minne i allt, och i oss själva, så att vi alltid kan erinra oss honom.

Gud är närmare oss själva än vi själva är och därför kan vi alltid minnas Gud, vi kan alltid erinra oss honom i vårt inre, och träda in i hans hus, som är vårt allra innersta. Och eftersom han är allra längst inne i oss, behöver vi inte öppna för honom: vi behöver endast ge vårt samtycke till hans närvaro.

5. Korrigera din själ kärleksfullt

Vi behöver ständig korrigering, eftersom vi ständigt misslyckas och syndar, så låt oss därför ständigt korrigera själen med kärlek och utan ilska.

När du erfar att din själ är orolig och upptagen med distraktioner och kringvandrande tankar, stör inte själen mer och oroa den inte mer utan korrigera den vänligt och med stor kärlek, med några få kärleksfulla ord, som: ”Vart har du flugit min själ?…”

Samlingens praktik genomförs inte med våld utan med vänlighet, kärlek, tröst och uppmuntran. Så det är en övning i att vara varsam med sig själv, att se på sig själv som svag, som en som själv behöver tröst, och mer locka än hota.

6. Bevara glädjen

Det är viktigt att behålla glädjen, att söka identifiera vad det är som tar ifrån oss glädjen och att avstå från sådant.

Var noga med att undvika allt som oroar dig och stör dig och bevara alltid friden i ditt hjärta. Medan du bär denna glädje i ditt inre så skydda den från all vrede och allt ont.

Osunas avslutar sitt budskap med en glädjefylld uppmaning: ”Låt allt missmod och all dysterhet fara”!

Problemet med den splittrade människan

När Francisco av Osuna undervisar om inre samling börjar han i den splittrade människan. Han beskriver människans situation som splittrad, där människans olika delar rör sig bort från varandra, är frånkopplade från varandra, distanserade från varandra eller är på kollisionskurs med varandra. Men som han säger: ”Hela människan måste vandra tillsammans, kropp och själ, som en samlad enhet”.

Hans undervisning handlar om den disharmoni som vi ännu tydligare kan känna igen i dag, då människan inte är samlad utan splittrad, rastlös, oordnad men just i denna situation finns möjligheten eller potentialen att kunna bli samlad, harmonisk, där alla delar av människan harmonierar, där hela människan vandrar tillsammans.

Själva orsaken till disharmonin eller splittringen finner han i att människan identifierar sig själv separat från Gud. Det är en förödande separering av människan från att vara Guds avbild och älskade skapelse.

Människans identitet hör helt samman med den första gemenskapen med Gud, en vänskap mycket mer intim än relationen mellan syskon, föräldrar och barn. Inte mindre betydelsefull för att det är en andlig relation, inte mindre säker eller mindre fyllt av glädje eller mindre betydelsefull än något i denna föränderliga värld.

Oförmågan att se denna ursprungliga enhet mellan Gud och människa har allvarliga konsekvenser för människans andliga hälsa. Det skapar en brist på tillit och förtröstan att det finns en högre makt som styr allt efter de allra godaste och kärleksfullaste syften. Det tragiska tillståndet då människan förlorar tilltron till att vänskapen med Gud är det viktigaste och mest värdefulla en människa kan äga.

En annan konsekvens av att människan inte förstår sig själv i relation till Gud är en form av andlig apati, alltså att vi saknar motivation att göra sådant som att be till Gud om hjälp. Det är som att människans vilja gått in i viloläge, liksom inte orkar vilja, utan apatiskt bara som en zombie stiger upp på morgonen utan att öppna sig för att ta emot livet, som ständigt strömmar mot henne som en gåva.

Samling genom att stänga de yttre sinnena

Våra yttre sinnen är viktiga, Guds goda gåvor till oss, för att vi ska se, smaka, känna, dofta och känna Gud i våra liv. Men för att det ska vara så behöver vi få våra inre sinnen öppnade. Vi har inre sinnen som behöver väckas till liv, och därför talar Francisco av Osuna om att vi behöver stänga våra yttre sinnen för att i det yttre bli blinda, döva, stumma och lama.

Blindhet - för den andliga synens skull

Att bli blind i bönen är den praktiska logiken i läran om sinnena. Att gradvis bli mindre beroende av de yttre, fysiska sätten att uppfatta, är att bli mer beroende av ett inre andligt sätt att uppfatta. ”Jag råder dig ”att stänga de kroppsliga och yttre sinnena för att öppna själens inre sinnen, och att göra detta med flitig hängivenhet för att du ska kunna lära känna höga andliga ting genom att använda själens inre sinnen” (3:1.97). Detta är en nödvändig och skyddande blindhet eftersom vårt vanliga, naturliga sätt att uppfatta helt enkelt inte kan uppfatta ande. För Francisco av Osuna är detta andliga vetande ett högre och bättre och direkt sätt att känna Gud då vi ger avkall på behovet av att hålla fast vid idéer, bilder och föreställningar om Gud. I slutändan är det ett sätt att frigöra intellektet för direkt kunskap om Gud.

Författaren till ”Icke-vetandets moln” skriver: ”Även om  vi inte kan veta något om Gud kan vi älska honom. Genom kärlek kan man röra vid och omfamna honom, men aldrig genom tanken”.

Jag råder dig ”därför att vara blind, att hålla fast vid det du har i dina händer utan att förstå det, och att utveckla en smak för att känna snarare än att analysera” (3:1.100) … ”vi bör vara blinda inte så att vi inte förstår någonting alls utan snarare så att vi förstår tydligare” (3:1.100).

Att känna Gud i blindo är att känna Gud intimt. Det är ett relationellt vetande som är helt beroende av det gudomliga initiativet till kärlek.

”Gud själv är ögon för dem som blir blinda för att se honom, och han leder dem så att de inte går vilse, eller snarare är det mer korrekt att säga att Gud leder dem dit de inte skulle veta hur de skulle gå även om de kunde se” (3:1.101).

”Lusten att betrakta Gud förblir så utarmad, så slak och livlös i själen, att vår Herre måste fläkta hjärtats hemliga glöd med nådens andedräkt, för utan hans särskilda barmhärtighet kan vi inte göra mer än att erkänna vår blindhet” (3:2.103).

Dövhet - en nyorientering av våra begär

Att bli döv innebär att bli döv för den sinnliga naturens vanliga kommunikation och svar för att kunna vara uppmärksam på andlig kommunikation. Denna inre ”dövhet” , eller inre ensamheten, kan förvandla de begär som är helt jagcentrerade till något gott. Då kan habegäret förvandlas till förmågan att dela med sig. Maktbegäret till tjänstvillighet. Ärelystnad eller högmodet till respekt och vördnad.

”...vi måste avstå från fantasin och dess distraktioner så att vi kan förbli ensamma, vår själ ostörd av det öronbedövande ljudet av röster som är som det oändliga bullret från kvarnen som skadar den som bor där” (3:3.104).

Detta ”icke-lyssnande” är en del av den försonande rörelsen av återkomst, att återvända till sitt centrum. Det är ett andligt uppvaknande, då mina sinnen och instinkter, min fantasi och mina begär förvandlas.

Stumhet - ett sätt att vara stilla och förväntansfull

Att bli stum inombords är att lyssna till Guds röst och kallelse inombords. Det innebär att man öppnar sig för en sorts aktiv passivitet eller aktiv mottaglighet. Denna stumma mottaglighet är en nödvändig förutsättning för det gudomliga samtalet, och så kan vi upptäcka att hela livet är ett enda samtal mellan Gud och oss.

”vi bör vara stumma inombords och inte tala några ord, hur mjuka de än är” (3:3.105).

Att bli stum i bönen främjar integritet och effektivitet i bönen, eftersom ord lätt kan förvränga och dölja och hålla bönen på förnuftets ytliga nivå.

”Herren är all kunskaps Gud, och han vill att vi ska be tyst, inspirerade och i sanning snarare än med ord. Ju tystare du ber, desto tydligare hör han dig och desto mer sannolikt är det att han uppfyller dina önskemål” (3:3.105).

Att bli stum i bön är att avstå från att tala för att förbereda sig för det profetiska talets gåva. Vi ser det hos de bibliska profeterna men också i ökenfädernas erfarenheter. Att avstå från ord, i en sorts askes då man tyst väntar på Guds tilltal, för att utifråndet detta kunna tala ord från Gud.

”Att Herren snabbt svarar dem som i tysthet ber om hans hjälp framgår vidare av exemplet med Sackarias, som var stum när han födde helgonet Johannes, vilket betyder nåd, och inte talade förrän efter barnets födelse, då han talade bättre än tidigare och hade blivit en strålande profet” (3:3.105).

Att bli stum i bönen är att lära sig att vänta på att Gud skall handla, så att vi förvandlas mer än vi kan föreställa oss eller veta.

Vi uppmanas i den heliga Skrift ”att stilla våra hjärtan och iaktta evig tystnad om vi vill stiga upp till den högsta kontemplationen” (3:3.106).

”Det är gott att hoppas, att vänta, i stillhet på hjälp från Herren” (Klag 3:26).

Samling genom att bli tom

Att tömma sig själv på det vi är uppfyllda av, ”töm ditt hjärta, häll ut allt.”

Vi behöver tömma våra hjärtan för att vi helt ska kunna vila i Gud: ”gå in i din själs avskildhet, kasta ut allt och lämna Gud ensam”. ”Gud är större än vårt hjärta och han vet allt” (1 Joh 3:20). När våra sinnen är i vila, när ”tankens darrande, rastlösa hand är stadgad”, kan Guds frid skydda vårt hjärta och sinne, så att Herrens tystnad och stillhet kan lyfta oss över våra sinnen och förmågor till större ting. När våra hjärtan upphör att reflektera, inte söker att förstå, då hjärtat är tomt men inriktat på Gud, då är vi verkligen samlade, och Gud utgår från detta samlade hjärta i tystnad.

Det är som vid skapelsens början då jorden var öde och tom, innan den Helige Ande kan komma över vattnet. Så måste också ”vårt hjärtats land”, vara tomt, tömt på allt för att ”bättre kunna ta emot Guds ankomst, den som kommer att fylla våra hjärtan.”

Hjärtat är centrum för vår varelse och det måste vara tomt, rent, obelastat och bevakas med all vaksamhet.

”Herre, töm mig på det jag är full av och fyll mig med det jag är tom på” (S:t Augustinus).

Avslutningsvis uppmanar Francisco av Osuna oss:

”Praktisera regelbundet samling för att öva dig själv”.